På promenad genom stan

Igår gick jag in på bloggen via nätet och inte via appen som jag skriver från. På appen kan jag nämligen inte se ifall någon lagt en kommentar.. När jag loggade in hade jag 12 kommentarer som väntade.

Jag läste dem en efter en med lille Albin på mitt bröst. När jag var färdig tittade Anders undrande på mig och frågade hur läget var. Snyftande förklarade jag för honom om er fina människor som lämnat kommentarer. Jag hade sedan högläsning för honom och kunde inte hålla tårarna borta då heller. Vi är så otroligt tacksamma för er som läser om oss och ett speciellt tack till er som lämnar en kommentar. Om ni bara visste hur mycket det betyder för oss. Vilken energi man får. Det får oss att kämpa vidare.

Igår var tanken att jag skulle hämta mamma och sedan titta i lite barnaffärer. Så blev inte fallet. När jag kom till huset där färdtjänsten lämnat av mamma satt mamma och pappa och drack kaffe. Pappa har hållt på med Albins rum denna vecka. När vi fikat färdigt gick vi upp och tittade på det som är på gång att bli Albins rum. Jag är hur säker som helst på att det kommer bli så fint! Vi får hjälp med nytt golv, färg på väggar samt väggpanel. ❤

Sedan åkte jag och mamma ner på stan för att äta lunch. När vi kommer in i restaurangen träffar jag underbara Susanne! Susannes och mitt första möte ägde rum för några år sedan då hon öppnade en pysselaffär här i stan. Ni vet när man träffar människor när det "klickar direkt". Och även fast det var synd att affären stängde är jag otroligt glad att Susanne sadlade om och blev Centrumutvecklare. Hon är en färgstark person med ett jädra anamma och hur kreativ som helst. Perfekt för staden Kristinehamn. Det var av henne jag fick förfrågan om att vara Cuppy Cupcake förra året. En maskot som sjöng och dansade för barnen på torget på cupcake-Kalaset.

Jag passar på att berätta en händelse från den dagen. Det blir nåt för dig att läsa om din tokiga mamma när du blir lite äldre Albin.

Jag och min kompis Jannis ( som skulle vara maskoten herr muffins) var på scenen kvällen före för att repa prat och låtar. Då kommer jag på att Susanne kanske vill bestämma lite vad jag ska säga som inledning när jag kommit upp på scen för att öppna cupcake-kalaset. Det dröjer kanske 20 min så plingar det till i mailen. Nog har hon skrivit en inledning alltid. Ett A4. Jag får lite lätt panik för kl är 23.00 och jag är helt slut i huvudet. Jag skriver till henne att jag inte kommer kunna lära mig detta och hon skriver tillbaka att det bara är en mall. Jag behöver inte lära mig det utantill. Grejen med mig är att jag är så otroligt dålig på detta med "improvisation". När jag stått på teaterscenen ska varje ord i meningen från manus sägas korrekt. Jag gillar att ha tid på mig att lära mig saker så det blir perfekt. För jag har en sån stor prestationsångest! 

Men det slår mig att min räddning får bli min iPad mini. Eftersom dräkten är så stor kan jag ha den liggandes på min "dräktmage" utan att någon ser den.

Jag somnar tillslut med stor ångest den kvällen för jag är så sjukt nervös! Tidigare år har en annan kvinna gjort denna karaktär och hon är så duktig så jag ville inte misslyckas. 

Nästa dag är det då dags. Jag tittar på detta "manus" hela morgonen, hos frisören och försöker minnas. När det är dags att gå ut till folket gömmer jag min iPad i dräkten. Jag ska hålla ett tygparaply i ena handen och vinka till folket med andra handen, så det är det enda alternativ som jag kommer på. 

Jag går ut till samlingsplatsen där det står en stor folksamling! Ballonger har delats ut, vädret är fint och alla är glada.

Marschen drar igång med mig i spetsen och folket vinkar till mig där jag går mot stadens torg. Det är så roligt! Väl framme hasar jag upp mig på scenen i denna stora dräkt och ska ta fram min iPad. 

DEN. ÄR. BORTA! Jag ställer mig med ryggen mot publiken och börjar leta. Det ska tilläggas till historien att det är ingen lätt match direkt. Dräkten är oerhört fint konstruerad med knappar åt alla håll och kanter. Det går liksom inte att ta sig in och känna via midjan utan det är antingen en hand mellan benen eller över pupparna som gäller. Jag går på fiskejakt genom kroppen men får ingen napp. Då kommer en kille upp på scenen. Det är han som ska sköta ljudet när jag ska sjunga. Han ler glatt och jag tittar tillbaka på honom med hysteriskt panikslagna ögon. Jag vet att vilken sekund som helst slutar musikkåren spela och då ska jag börja med mitt inledningstal. Som är nånstans mellan midjan och låren.

Här finns ingen tid att förlora. Jag rycker tag i denna stackars man och säger: du måste hitta min iPad! 

Han tittar fundersamt på mig. 

"-ehh, vart är den?

"- ingen aning, gräv!

Han börjar känna vid midjan och jag stoppar honom direkt.

"-nej, in här!"

Där börjar alltså en helt främmande människa ta på min kropp. Han ursäktar sig när han letat "bröstvägen" att han inte hittar den men jag är snabb att lyfta på dräkten så han kan känna andra vägen också. Och precis när jag känner att allt är förlorat, att nu kommer det bli tyst och jag inte har en aning om vad jag ska säga, då hittar han den!

Genast byts min hitler-röst till en 6-årings. Min mun från mitt rodnande ansikte formar orden tack och han svarar leende att nöjet var helt på hans sida. Musiken tystnar. Ipaden på magen. Allt går bra. Från att sekunden innan mumla alla tänkbara fula ord som kan komma ur en 27årings mun till att sekunden efteråt skrika ut till publiken med barnslig röst att nu är det kalas! Det kan jag kalla kontrast.

Nog om detta. Denna kram jag får från Susanne är oslagbar. Jag vet att hon följt oss på vår resa och kramen känns så genuint omtänksam och omhändertagande att ögonen tåras. Sedan säger hon att jag är en förebild. Det känns så stort. Första gången i hela mitt liv som jag får höra det. Kan jag verkligen vara en förebild? Jag har väl inte gjort något storslaget tänker jag. Det känns inte som det. Men har Susanne sagt så kanske det är så:) då dansar jag av lycka.

Lunchen med mamma innehåller mestadels skratt. Vilken underbar mamma jag har. Kärleken till henne är oändlig. Sedan går vi förbi lindex och hälsar på Anders moster. Vi vet att tiden gått men jag kan inte gå på vintergatan utan att titta förbi mina arbetskamrater. Vi tar en fika och det är så härligt att få träffa dom! Arbetsskadad som jag är måste jag gå förbi min mejeriavdelning. Den ser fin ut. Tummen upp. 

Påväg till bilen får vi se Kate som står inne på teatern. Så vi snor oss en kram och tittar in där de kör föreställningen West side story. Människor på scenen. Folk i publiken. Regissören som sitter på hans plats längst ner i högra hörnet. Allt är som det ska.

På kvällen kom hans och grabbarna åkte för att köpa golv på Ikea medan mamma fick mysa med dig. De sov hos våra katter inatt och idag har hans lagt ditt golv. Din farmor och faster är sjuka båda två så vi får kramas via sms för nu och hoppas de kryar på sig snart.

Föregående natt hade personalen så mycket att göra så de kunde inte hjälpa oss med något mål mat nattetid. Jag somnade med dig i en sked runt halv 4 tiden så din pappa gav dig mat och spelade tvspel hela natten tills vi byttes av vid åttamålet. Då fick pappa lägga sig och sova.

Idag har vi sett på Charlotte Kalla och sedan var det dax för premiäråket!!! Vi tog på dig kläder, mössa och en mjuk overall för att sedan lägga dig i din åkpåse. Fy tusan vad söt du var när du låg nerpysslad i din vagn. I början gick jag och din pappa väldigt försiktigt och försökte undvika grus så du inte skulle vakna. Sedan kom vi på att vi kanske inte behövde vara överförsiktiga. Vi gick över Klarälven med dig. Vi ville gå in på netto men eftersom vi ska undvika folk gick vi vidare. Vilken känsla! Att något så vardagligt kan vara så stort! Vi försökte ta en "selfie" men du syntes inte för alla täcken och mössor. Du sov hela vägen. Det larmade några gånger men när vi kollade på dosan hade du redan gått upp i saturation så det var ingen fara. Så skönt med frisk luft. Och att både jag och Anders kunde vara ute tillsammans. Detta gör vi om så ofta vi kan! 

Det tråkiga är väl att tiden går så fasligt fort! Vi gav dig mat och väntade tio minuter så du fick smälta maten. Sedan skulle vi klä på dig vilket tar tid när man inte är van och vi är så försiktiga. Efter det skulle personalen ställa in dosan och det dröjde lite. Så när vi väl gått en liten stund var det ju dags för mat igen. Men vi är glada för de små stunderna.

Mot kvällen fick du ont av bråcket. Jag försökte få in det men det kändes så stort och annorlunda. Jag hittade liksom inte "hålet" Och fick inte in det. 

Personalen kom och försökte men tyckte att vi skulle ringa läkaren. Det gjorde så ont i dig, du skrek så ögonen fylldes med tårar. Vi gav dig då lite socker så du skulle bli lugn. När läkaren kom hade pungen blivit mjukare så han fick in det lugnt. Nattpersonalen har sagt att blir det problem under natten ska vi inte göra något själva utan ringa på hjälp. För blir det svårt att få in det måste du ju åka akut till Gbg.

Men nu ligger du på pappas bröst så skönt. Pappa spelar tvspel och pratar med dig om att han längtar tills ni kan spela tillsammans.

Jag har funderat länge på lite idéer jag har. Jag vill så gärna samla in pengar till de fonder som stöder det vi gått och går igenom. Det är så viktigt för det räddar verkligen liv. 

Det finns ju till exempel en som säljer hjärtebarn-armband där överskottet går till hjärtfonden. 

Tankarna är många. Jag har redan innan detta velat skriva barnböcker, kanske det kan vara något? Jag fick även en symaskin i födelsedagspresent som jag tänkt använda när jag kommer hem. Sälja saker som har en röd tråd. Har många idéer i skallen, funkar lite som terapi. För att inte tänka på allt jobbigt. Det finns tid att klura ut något. Ni får mer än gärna komma med inspiration och idéer, antingen här eller på Facebook. Jag uppskattar all hjälp. Forskning till trasiga barnhjärtan och för tidigt födda vill jag stödja❤

I morgon kommer din storasyster hit! Hon har lov nu så nu kan hon vara här så mycket hon vill kommande vecka! Och frisk är hon också efter den vidriga magsjukan. Då ska hon få hålla sin lillebror för första gången. Vi har köpt en jättefin bok till henne som hon ska få. En "första boken om mig" från en storasysters perspektiv. Vilken underbar idé! Jag har bara sett sånna böcker till föräldrar förut. Sedan ska hon och jag gå på bio någon dag oxå. 

Ikväll vägde du 3162 gram. Stora kille❤

Snart är det dags. Säg det till alla, jag är påväg. Påväg till stället där de ska laga ditt hjärta. Och efter det min skatt, är du påväg hem!