Älskade Abbe.
Igår kom det där brevet vi pratat om och väntat på så länge. Så fort din pappa räckte fram det till mig rös jag till.
Du har fått ett datum för operation.
22 april skriver vi in oss och den 23 ska du ligga på operationsbordet.
Jag trodde det skulle kännas mer positivt. Vi som väntat så. Nu behöver vi inte känna ovissheten längre om när det ska bli. Istället blev den största känslan rädsla. Jag vill inte lämna bort min bebis. Så många dar har gått där du istället för att kunnat legat i barnvagnen, i soffan, i famnen- har legat i kuvös, cpap, fått blod, åkt hit och dit mellan sjukhus. Och nu har vi äntligen kommit in i vardagen. Du beter dig som en vanlig bebis, vi har kunnat umgåtts med vänner och familj med dig, ditt bråck märks inte lika mycket längre. Det är väl det som är största delen till att allt känns "bra". Det märks inte att du har ont. Hade du skrikit lika mycket som i början av vår hemvistelse hade vi nog känt oss lite mer taggade. Men dina hjärtfel är gömda och glöms bort när jag tittar in i dina ögon och du ler tillbaka. Du har ju börjat visa vem du är, Albin Michael Gottfried Gustafsson.
Jag och din pappa sitter på sängen och håller om varann. Nu kommer nästa prövning. Vi ska fixa detta.
Allt kommer ordna sig. När detta är gjort får vi börja leva på riktigt. Vi vet ju att detta måste göras! Och att det är bäst att det sker så fort som möjligt än att vi skulle få vänta tills efter sommaren. Vi vet allt. Det gör det hela dock inte lättare för det.
Och din syster Meja. Vi kommer antagligen missa hennes födelsedag. Hennes dansföreställning hon är så taggad på att visa upp. Det är ju som det är. Hon har ju sin mamma och alla andra i hennes två familjer som kommer finnas där. Och vi finns bara ett samtal bort. Kommer vi vara i Göteborg länge kan hon ju hälsa på. Det viktigaste är ju att ditt hjärta blir lagat. Så du får möjlighet att fira mejas födelsedag alla andra år❤
Jag dansar med dig i vardagsrummet. Håller dig hårt och sjunger i ditt öra. En tår rullar nerför min kind och rädslan kommer att jag inte kommer ha möjlighet till detta om två veckor. Jag ska verkligen försöka att inte låta dessa jobbiga känslor komma i vägen för glädjen dessa två veckor vi har kvar. Njuta leva njuta.
Men oron i kroppen får mig ändå att undra: Kommer jag klara detta?
Jag ser mig själv sekunden efter jag sagt hejdå till dig, att jag kommer få ett nervöst sammanbrott. Det får väl vara så då. Bara du blir bra mitt barn.
Det kommer gå så bra ska du se. Ni är snart tillbaka i vardagsrummet och dansar igen 💕 Kram från en läsare Maria
SvaraRaderaÅh jag förstår din känsla verkligen! Man längtar tills det är över och ni sitter hemma i soffan allihopa och ser tillbaka på händelsen! Ni kommer klara detta för ni har varandra och ni har redan fått bevisat vad starka ni är. Jag kommer tänka på er den 23 och hålla tummarna så hårt att allt kommer gå precis så bra som det kan gå på operationen! Vi ska till Östra den 19/5 på kontroll av barnen. För hoppningsvis har ni fått komma hem då men om ni skulle vara kvar skulle det vara roligt att kunna ses. Ha det så bra och försök njuta av lugnet. Ladda med energi och kärlek! //Zara
SvaraRadera❤❤❤
SvaraRaderaFörstår hur ni känner er, men det kommer säkert att gå jättebra! Sen blir det skönt att komma hem ochi inte ha detta hängande över er längre. Så söt Albin är, en riktig liten goding med glimten i ögat!
SvaraRaderaMina tankar, och säkert många andras, kommer att vara hos er den 23. Ta nu väl hand om varandra så ordnar sig säkert allt till det bästa.Stor lyckatillkram i Göteborg från" mormor i Arvika"
<3 dansa med honom blir svårt men sjunga för honom kan du, o han kommer känna både glädje o tröst av det är jag övertygad om. Jag tänkte på en sak nät jag först läste inlägget, har ni tagit familjebild, så ni har bild av er fyra innan resan påbörjas o lillen täcks av sladdar igen. Kanske kan det vara skönt för storasyster att ha en bild av er alla när ni är i Göteborg./Em (som följt er resa sedan ni var m i nwt o ofta läser men inte kommenterar)
SvaraRadera