Fortsätt till huvudinnehåll

Smile though your heart is aching

Nu ligger du tryggt bredvid din pappa i sängen. Din mamma har äntligen lyckats ringa till vårdcentralen och fått en tid. Har haft känning av urininfektion nu i 3 veckor men trott att det ska gå över själv om jag bara dricker mkt, speciellt tranbär.
Men nu börjar jag bli lite less. Så igår kom jag äntligen på det under telefon-tid, satt en timma i kö och när det väl var min tur tog samtalet 20 sekunder. De tio före mig måste haft desto värre.

Du har varit lite ojämn i ditt humör de senaste dagarna. En del dagar sover du nästan hela dagarna, en del spyr du upp maten och skriker som aldrig förr. Då börjar ditt bråck krångla. Igår kväll när jag och din pappa kände tyckte vi det var hårt på båda sidor. När jag höll dig i famnen fick jag din första tår på min tröja. 

Din pappa säger att han inte längre väntar på svar från Göteborg. Nu är vardagen här och det är så skönt att ha dig hemma. Men jag längtar. Jag vill att du ska bli opererad så vi kan börja leva vårt vanliga liv. 

Idag är det marknad här i stan. Igår var jag iväg med meja på kakbuffé och rundtur på stan så idag får din pappa lite meja-tid. Ser ut att vara fint väder ute, det är lite av en skräll när det är marknad :)

En sak som är väldigt mysig är att de stunder du mår bra kan man få dig att le. Där kom bonusen. Det är den bästa känslan som någonsin existerat i denna kropp. När du ler finns inga bekymmer längre. 

Jag har sett att syster Jon från Umeå läser här ibland. Läser du detta vill jag bara säga att vi i familjen saknar dig. Du fick ta hand om oss under en tid då allt var som jobbigast. Dagar då jag inte gjorde annat än grät. Du kommer aldrig bli glömd och jag tackar dig så mycket för att du lyssnade och gav oss kunskap. Istället för att bara trösta visade du oss hur ett vanligt hjärta fungerar och vad som var fel med Albins. Vad man kunde göra åt det. Hur prematurer "fungerar" och varför man gör saker på olika sätt osv. Även fast du fick förklara 20 gånger eftersom min hjärna lagt av hade du förståelse och förklarade om igen. 
Du är allt bra duktig på ditt jobb.

Nu är det snart min tur.

(Igår när jag höll på i ditt rum kommer din pappa upp med en naken Albin i famnen. Utan blöja, utan nånting. Han räcker fram dig och säger: Ta här! Då hade du lyckats spytt, bajsat och kissat ner din pappa. Jag kunde inte annat än le. Och jag fick en naken Albin som inte alls var arg eller ledsen. Kanske bara lite konfunderad över att du fick härja alldeles naken i våra famnar)


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...