Fortsätt till huvudinnehåll

Dansa min docka

Japp, Göteborg ringde i fredags och sa att eventuellt kunde de höra av sig på måndag om ny operationstid men det var inte säkert. Så jag hoppas inte på för mycket. Det kommer iallafall inte bli någon operation nästa vecka. Känns så jobbigt att vi inte har någon aning om när vi ska få komma ner men eftersom denna typ av hjärtfel ska åtgärdas vid ungefär denna ålder borde vår väntan inte bli alltför lång. Det är så himla skönt att du mår så fint Albin. Att vi inte märker av dina hjärtfel. Det är väldigt skönt för oss oxå när vi går i väntans tider. Nu passar vi på att fortsätta bo in oss i huset och vara bland de som håller oss varmt om hjärtat.
Ända sedan din operation skjutits upp har jag känt mig lite deprimerad. Trött, ledsen, ful, tjock, otillräcklig, grå. Men sånna dagar måste man också få ha ibland. Det är bara att rycka upp sig. ( själv gjorde jag 100 stups efter en dag full av färdigmat och chips, har träningsvärk i magen fortfarande).
Pratade med min mamma om att jag kände mig så mycket större och trött. Hon förklarade att det är väl inte så konstigt när vi suttit i ett litet rum i 4 månader utan tillgång till något i princip. Träning har inte varit någon prioritet, det har alltid du varit❤ 

Mina arbetskamrater från jobbet hörde av sig för en tid sedan om att vi vunnit någon tävling och fått en personal-kassa att göra något kul för. De sa att vi skulle åka till relaxen och sedan äta mat. Jag blev så glad för relaxen är verkligen något som skulle varit så skönt. Ända sedan du kom ut har jag tjatat om vad otroligt skönt det vore att få ta ett bad, om så bara i ett badkar. Första veckorna får man ju inte det och det gjorde väl att min längtan blev ännu större. Sedan har vi ju bott på sjukhus så länge att det inte funnits tillgång. Även fast din farmor sagt att vi gärna fick åka till hennes lägenhet och bada fanns inte riktigt lugnet i kroppen att lämna dig. 

När jobbet sa att vi skulle iväg i slutet av april visste jag att jag inte skulle kunna följa med, vi skulle ju till Göteborg. Men när de ringde och sa att det inte blir något nästa vecka heller kände jag att nu var det dax. Trots tvekan och dåligt samvete bestämde jag mig för att unna mig detta. Och vad kul jag hade igår! 

Jag hoppade i detta bubbelbad med samma glädje som ett barn på julafton. 
Så himla skönt! Jag och min chef satt i ångbastu i typ en kvart och bara skrattade och skrattade. Vi kunde liksom inte sluta. Älskar skrattanfall. Sedan drog vi till mastmagasinet och åt grillbuffé, så himla gott. Dock var hela jobbet rätt sugna på "partymusik" och musiken som spelades igår var behagligt lugn. Vi beslutade oss för att dra till Harrys istället. Trots dålig dj med principen att han aldrig spelar samma låt 2 gånger på en kväll ( på riktigt, vad är det för princip?) så hade vi väldigt roligt. Tack mina älskade arbetskamrater för gårdagen. En kväll med många skratt, dans och alldeles lagom mycket alkohol för en "nybliven mamma". 
Vill även tacka du som kom fram och gav mig en kram och som sa att du håller alla tummar för oss. Jag älskar när folk inte håller inne saker pga rädsla. Sånna där plötsliga infall kan jag få ibland. Om jag tittat på teater till exempel. Finns det någon jag tycker har presterat bra eller är så duktig går jag gärna fram till "hen" och säger det. Jag vet själv hur bra jag mår när någon gör så mot mig. 

Jag undrar om du kommer bli en liten teaterapa när du blir stor Abbe. En sång och dans-man kanske som Monica på neo pratade om. 

Nej nu ska jag fortsätta städa din storasysters rum❤







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...