När jag kom ut från sjukhuset igår hittade jag inte bilen. Tryckte på lås-knappen säkert 20 gånger innan jag gav upp och ringde avdelningen för att få prata med Anders.
Min tanke var ju att åka hem i tid så jag kunde fixa till mig lite. Fin idé! Svårare att utföra. Vi köpte ju ny bil några dagar innan jag blev inlagd på sjukhuset så jag har inte hunnit köra den alls mycket. Sedan var det mörkt när jag styrde kosan mot Kristinehamn. Och dessa vindrutetorkare! De funkar ju jättebra... På höger sida! Men på vänster blir det bara ännu suddigare sikte. Så det fick bli att ta det lugnt med bilåkningen och åka direkt till restaurangen där mina vänner väntade. Medan vi åt fylldes bordet på av fler teater-vänner och lagom tills vi skulle gå var vi fulländad grupp.
Så otroligt skönt att få gå på musikal med teatervänner. Den var riktigt bra, fina skådespelarinsatser. I slutnumret, där själva strippningen äger rum, ( har jag glömt skriva att vi var på Allt eller Inget?) klappar och ropar publiken men inte jag, för jag sitter och.... GRÅTER!! Men va blir det!!!. Riktigt konstigt ögonblick faktiskt. Känslorna kom över mig hur mycket jag saknar den där scenen. Hur jag saknar den gemenskap som man får i en ensemble. Efter föreställningen får jag äntligen krama om Irene. Det var hon som startade en insamling för Albin på fb när karusellen far igång. Vi har genom åren varit med i samma pjäser och så men har inte umgåtts jättemkt utanför teaterns väggar. Det gör det hela ännu mer känslosamt och kärleksfullt. Irene: du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och jag är stolt över att få ha dig som vän.
Efter att jag kramats med alla fina vänner bestämmer mina två bästa vänner Therese och Kristin sig för att följa med mig hem till huset. Vi har verkligen den bästa kväll jag varit med om sedan jag vet inte när. Vi skrattar. Vi gråter. Vi dansar. Vi sjunger. Vi pratar. Jag visar mitt snitt. Och så tittar vi på kort på dig som din pappa skickat! Kristin är så ledsen att hon inte träffat dig än. Hon längtar efter dig.
Tjejerna drar inte hem förrän kl är 03. Innan jag har pumpat och fått in katterna har klockan hunnit blivit 04. Då ligger jag där i sängen med mina två katter. Det syns att de undrar: Vad händer här egentligen? Stackars sötnosar. Men jag är glad att de väljer att ligga bredvid mig iallafall, även fast de inte spinner lika högt som de gjorde förut. Vi får ta igen massa mys när vi väl kommer hem allihop.
I morse vaknade jag inte förrän kl var 10. Så otroligt skönt att få sova ut! Tyvärr hann jag inte strosa runt i huset så länge som jag tänkt mig men det gjorde inget. Jag fick mig en lunch med kompisen Bobban innan jag far till Karlstad.
Eftersom Anders skulle hämta Meja från skolan var det lite bråttom. Vi hann knappt säga hej innan han sprang ut från rummet.
Sscchhhvvvooommm! Allt blev tyst. Jag sitter och tittar på dörren som stängts igen. Då var man här igen. Tårarna trillar nerför kinden. Jag måste tänka vad jag egentligen varit med om det dygn som gått. Från att vara omringad av massa folk till att sitta här. I vår lilla bubbla. Igen.
Men jag har verkligen uppskattat varje minut jag varit med om, och inte har jag varit orolig över dig heller. Det känns som batterierna har fyllts på ändå. Detta var bra för lilla mig. En sköterska kommer in när jag sitter där på sängen. Hon berättar att du varit så duktig! Jag gråter igen och sköterskan kommer och kramar om mig.
Lilla du, sedan jag kom tillbaka har vi myst ända till natten. Du vägde 2040 gram ikväll. Du har varit stilla med vikten i några dagar så vi får se vad de säger på ronden. 31 ml äter du nu. Igår fick vi prata med hjärtspecialisten från Göteborg. Hon gjorde ultraljud på hjärtat och konstaterade att det kommer bli två operationer för dig. Först den konstgjorda ductusen om några veckor och sedan den stora när du är mellan 6 månader och 1 år. Det kändes lite jobbigt att det blev uppdelat. Nu blir det Gbg två gånger. Samtidigt litar vi på att det är det bästa för dig. Och som det låter kommer detta förhoppningsvis vara de enda operationer du behöver göra.
Jag och din pappa hade skrivit en lista med frågor vi hade men nu när vi ska till Göteborg för den "lilla operationen" sparar vi de frågorna tills dess. Vi måste dela upp våra mål så det inte blir för mycket för oss. Så vårt fokus nu är första turen till Gbg.
Mamma din grät bara lite under snacket med hjärtspecialisten. Det är ju det här med risker. Såklart att det finns risker. Det gäller att inte tänka negativt bara. Men jag kan verkligen inte hålla tårarna borta för jag är ju så jävla rädd att allt inte ska gå bra. Så, nu har jag skrivit det. Bara jag får gråta lite blir jag genast stark igen. Anders känns stark hela tiden. Han går fram till mig och kramar om mig. Säger att det självklart kommer gå bra. Det är tur att han säger det. Han kommer och hjälper din mamma på benen igen när hon faller.
Så min skatt, Göteborg om några veckor. Väx på dig så mycket det går nu vår älskade smulgubbe. Vi är så stolta över dig
-Ni ser ju vad stark jag är!!!
Kommentarer
Skicka en kommentar