Fortsätt till huvudinnehåll

Du är himlen runt hörnet för mig

Jag har inte skrivit på några dagar. Mest för att allt går som det ska. Det händer inget speciellt nu mer än att vi inväntar besked från Göteborg. Känslorna hålls fortfarande i schack tycker jag. Det är mest när man ser föräldrar med barnvagnar man kan få lite tårar i ögonen. Eller när man tittar på dig.
Men innan vi vet något datum ska jag försöka hålla mig stabil i mina känslor. Det kommer bli värre.

Men nu över till något positivt: Du har hamnat i optiflow!!! I lördags testade vi äntligen att ta bort den där cpapen som låtit så mycket, aldrig suttit värst bra och varit i vägen för dig. Nu har du fått en grimma i stället som knappt låter alls! Önskar vi hade filmat dig när cpapen försvann. Aldrig har dina ögon varit så stora som då. Du bara tittade dig omkring med dina stora ögon. Jag bytte blöja på dig och du gjorde inte ett ljud. Du tog heller inte tillfället att kissa på din kära mor. Så skönt för dig att slippa den upptryckta näsan och detta ljud du fått burit med dig sedan din födsel. För att inte tala om "kallsuparna" som gör att du får vatten i näsan. Än så länge har allt sett bra ut med dina värden och så, så vi hoppas du inte behöver gå tillbaka till cpap, även om det är rätt vanligt.
Ditt bajsande är dock inte riktigt okej än. I morse när vi skulle byta satt allt på din rumpa, inte ett enda korn hade hamnat i blöjan. Gången efter bajsade du en riktig korv om jag får vara så burdus. Det märks att du har lite ont i magtrakterna. Hoppas du får ditt bråck tillfixat nu första gången vi ska till Gbg.

Jag har inte kunnat sovit knappt nånting i två nätter. Men igår kom din pappa och då gick det plötsligt hur fint som helst. Nu på kvällen har det kommit in fler bebisar på avdelningen och när klockan var ett och vi tänkt ta in dig till ditt rum, kom personalen och frågade om vi kunde ha dig här i natt. Så nu sitter jag här och tar första passet medan din pappa slumrar bredvid( eller försöker iallafall ). Varannan timme ska du ha mat. Du som skött dig så fint i flera nätter är lite busig just nu. Du kommer inte upp längre än till 83 i saturation ( ska vara 85-90) och ditt syrgasbehov är nu uppe i 80( brukar ligga 40-60). Du känner väl att personalen har mycket och vill testa din mors stackars nerver. Men du ser ut att vara lugn och fin iallafall. Skriker inte längre vilket känns skönt. 

Får se om du inte blir bättre får jag ta upp dig. Det blir ju bara så svårt att fixa maten, och det är bäst om en av oss föräldrar får sova.

Igår träffade jag en mamma i pentryt som fått sin son en vecka tidigare än mig, v24. När vi fortsatte prata kom vi fram till att vi nästan var grannar! Världen är allt bra liten iallafall. Vi får ta våra söner till björkvallen när de blir större❤ 

Nu får jag börja förbereda din mat min skatt. Snart är kl 03. Får se när jag väljer att väcka din pappa. Det fina sedan cpapen försvunnit är att vi fått en ny liten bebis. Utan mössa och cpap tittade det fram ännu mer goding än förut. Och när du ligger på bröstet kan man lukta dig i håret och stryka dig över pannan och på hjässan. Till och med pussa ditt huvud kan man nu!! Vackraste lilla bebis, 2195 gram kärlek har vi nu❤





Kommentarer

  1. Åh så härligt att ni fått gå över till grimma! Förstår att ni är oroliga för Göteborg men de är superduktiga 😊...och som den kämpe Albin verkar vara kommer allt gå toppen! Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Ack Värmeland du sköna

Då var denna dag till ända.  En sak jag kan tänka mig är svårt att förstå för er som inte har haft barn på neo är att dagen består av ett enda stort schema. Jag förstår om det låter konstigt. Vad finns mer att göra än att titta till sitt barn? Nu är ju mitt fall lite annorlunda eftersom jag har min sambo på MAVA så det är ju ännu ett till ställe jag vill vara på. Men om jag backar några dagar tills innan Anders hamnade på MAVA:  8.00 går upp och gör sig i ordning 8.30 upp en våning & pumpar bröstmjölk 9.00 träffar lillen och lyssnar till ronden.  10.00 Upp en våning till och kollar blodtrycket 10.30 går ner och äter frukost 11.00 går upp och pumpar bröst 11.20 förbereder känguru 11.40-14.40 sitter hud mot hud 14.40 byter blöja och bäddar rent 15.00 pumpar bröst 15.15 går ner och lagar/ äter lunch 16.00 går upp igen till killen och pappa sitter känguru ( jag kollar på) 18.00 pumpa bröst ( här finns möjlighet till handling, gråtande sammanbrott eller sitta och prata med...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...