Skynda att älska

Nu är klockan jämt efter sovdags. Fina syster Monica har hjälpt mig upp med dig till din säng så mamma får sova men nu när jag ligger här, färdigpumpad vid min älskades sida med bonusdottern djupt sovandes en meter ifrån kunde jag inte låta bli att skriva lite innan John Blund tittar in. 

Igår var du hela eftermiddagen med din pappa och jag spenderade dagen med Meja. Det var ett bra tag sedan hon och jag hade kvalitetstid så vi gick i affärer så Meja fick handla för stora julpengen hon fått. Vi började med leksaksaffären vid bergvik och vi strosade runt där en hel timme innan hon bestämde vad hon skulle köpa. Jag hittade lite smågrejer till dina kusiner i Skåne och till din pappa. Sedan kunde jag inte motstå att köpa en liten nattlampa till dig. I form av spiderman. 

Mejas moster hade hört av sig om fika och det ville Meja göra så vi mötte upp henne på stan. Väl inne på cafeet träffade vi Lollo- Mammas disneyfanatiker till kompis och bästa make up artist. Jag visade henne mina ögonbryn som inte blivit omhändertagna sedan oktober och med vänlig men bestämd röst säger hon att hon gärna bjuder hem mig eller kommer till sjukhuset för en uppfräschning. Det uppskattas!!! 

Vi går även in på panduro och jag köper lite pyssel till din bok jag ska göra iordning som jag fick av min syster i julklapp. När nu det ska ske. Jag vill så gärna att du ska ha dessa saker med dig att titta på när du blir större. Att du ska förstå att du verkligen varit så här liten. För det kommer bli svårt även för oss. Det går att beställa en prematur-docka på nätet har jag sett. En skräddarsydd docka med rätt längd och vikt. Det hade ju varit trevligt men priset för detta är: ( trumvirvel) 1700 spänn!! Jo jag tackar!

Jag hoppas jag tar mig lite tid att börja med den där boken till dig. Jag försöker vara duktig och ta så mycket kort jag kan men jag får nog be din pappa ta lite kort på oss så det inte bara finns pappa-son-kort i ditt album.

På stan träffar vi även "mamma Åsa". Hon kallas så av oss teatervänner för under rep finns hon alltid till hands och hjälper till när som helst med vad som helst. Hon är en person som ALLTID ger energi. Vi börjar prata om Albin och hon följer vår resa, hon har även skickat kläder till honom när vi låg i Umeå, men jag ser på Meja att hon börjar bli lite uttråkad vilket jag förstår. Det blir ju automatiskt så mycket prat om Albin hela tiden. Men nu är det hennes dag så vi skyndar raskt vidare till BR leksaker. ( mamma Åsa är väldigt välkommen att ta en fika med mamma Emelie om hon har vägarna förbi sjukhuset någon gång😊)

När vi kommer till sjukhuset igen sitter pappa inne hos dig och Meja plockar varsamt upp allt hon köpt och lägger i sjukhussängen så hon kan visa sin pappa vad hon inhandlat. 

Det är fantastiskt att se hennes entusiasm. Hon har köpt Pom poms som hon sjunger ramsor och hoppar med och när jag behöver nytt pumpset gör hon en ramsa av det. Vi säger att hon ska gå ut till personalen och sjunga den där ramsan så blir de nog glada men hon vågar inte. Då öppnar jag dörren och hon kommer efter. När personalen kommer kör hon ramsan och efteråt spritter det i kroppen på henne. "-Varför tvingade ni mig att göra sådär?" säger hon sedan. Jag förklarar att ibland kan saker kännas lite jobbiga men när man väl vågar känns det jättekul efteråt. Och det håller hon med om. Sedan säger hon att hon tyckte det var så roligt att hon vill göra det igen.

2014. Ett känsloladdat år kan man lugnt säga. 

Din pappa har haft en hjärtklaff som varit trasig. Han har vetat det i flera år men i början av 2014 fick vi reda på att hjärtat hade förstorats och det var nu dags för operation. På en gång blev allt så på riktigt. Din pappa började även känna av sitt fel. Han blev tröttare och tröttare och började få ont i bröstet. I samband med detta såg vi ett litet hus på nätet som vi tyckte om. Vår lägenhet trivdes vi i men var lite liten med 3 personer och 2 katter så vi la bud på huset och väntade på svar från mäklaren. Jag kommer ihåg den dagen. Jag och din pappa skulle nämligen vara med på påskparaden för tredje året i rad där vi klär ut oss till tuppar och går med barnen till stora torget där vi dansar och sjunger på scenen. 

Så budgivningen hålls på medan vi står i våra tupp-dräkter och tillslut bestämmer vi oss att det bud vi lägger nu är det sista. Plötsligt ringer mäklaren upp och säger att huset är vårt!

Nu ska papper skrivas, gå till banken. Vi tar även beslut att skriva testamente. Något man inte lagt en tanke på tidigare och antagligen inte brukar skriva vid 27 års ålder. Men nu måste vi tänka på framtiden. Och ordet OM. Ifall inte allt går vägen. Hemska tanke.

I slutet av maj skjutsar jag din pappa till Sjukhuset i Örebro. När jag åker hem är jag rädd att jag ska åka av vägen. Tårarna bara rinner och rinner. Personalen har lovat att ringa direkt när operationen är gjord och din pappa kommit in på iva. Jag vet vilken tid det ungefär ska vara klart. Jag väntar. Fem min. En kvart. En halvtimme. Efter en timme står jag inte ut längre utan ringer. 

En snäll sköterska svarar. Jo då, Anders är här hos oss. Han kom för 45 min sedan. Har inte läkaren ringt till dig?

Hon ringer dig om en stund.

En stund går och jag hör ingenting. Då ringer jag igen.

Det kommer fram senare att de skrivit mitt nummer fel på en siffra.

Jag åker till Örebro så ofta jag kan. Samtidigt har jag fått nycklarna till huset. Jag har planerat att Mejas och vårt sovrum ska vara färdig-gjort tills Anders kommer hem, som en överraskning till honom. Jag har en väldig tur att ha så fina människor omkring mig. Anders mamma och syster är hos Anders i princip alla dar så de dagar jag är i huset vet jag att han inte är ensam. Och för min del har mamma, hans och min pappa kommit för att göra sovrummen klara. En hel lägenhet ska börja packas ner i kartonger.

Nu i efterhand vet jag att du fanns i min mage under den här tiden också❤ 

När Anders kom hem var vi mitt uppe i en flytt. Vi hade både fantastiska vänner och familjer som hjälpte till. När Anders kom till huset blev han helt ställd. Jag minns när vi stod i vårt sovrum där den illröda fondväggen var ett minne blott. Vi kramades och vi grät. Min pappa hade även fått "lite tid över" som han så fint uttryckte sig och passade på att måla om vårt badrum. Nu skulle vi bo in oss.

Det hann gå 2 veckor. Andra dagen på min semester vaknar jag av att jag behöver spy. Jag känner på en gång att något inte är rätt. Det har ju varit så mycket så jag inte reflekterat över när jag hade min mens senast. Var det förra månaden? Eller kan det vara 2 månader? 

På kvällen köper jag ett graviditetstest men väntar till dagen efter. Jo då, visst är det positivt. Jag springer upp till övervåningen och väcker en sovande pappa med ett kissigt grav-test i ansiktet på honom. "-Ska vi ha barn?" frågar jag?

Han tittar på det och utbrister: "-Du har en bebis i din mage!" Jag börjar gråta. Jag har haft en bebis i magen tidigare men livet ville annorlunda då, något jag stundtals varit väldigt sorgsen över.

Och där började du växa i mig. Jag fick berätta på jobbet väldigt tidigt för det är lite svårt att förklara för sin chef varför jag inte kan sitta i kassan utan ringer hela tiden för att springa och spy. Fy tusan vad dåligt jag mådde första tiden! Sånna här åksjukeband blev tillslut min räddning. 

Det kändes lite dumt att ringa till MVC och tala in att jag var gravid. När de ringde upp frågade de såklart när sista mensen varit.

"-jo alltså, jag vet inte. Det har varit lite mycket nu i livet"

-Jo men på ett ungefär?

-ingen aning. 

När vi skulle göra KUB-testet fick vi veta att jag var för långt gången så de inte kunde göra något test. Det gjorde verkligen ingenting. Det var så himla mysigt att bara få se dig därinne.

Redan i v16 kände jag dig där inifrån och vid riktiga ultraljudet i v18 bjöd du på en riktig show för oss.

Din pappa har du allt knockat till många gånger när han låg på min mage. 

Jag fick den där boken Att vara gravid. Jag tänkte läsa den när jag fick tid. Det var ju så många månader kvar. 

När jag sedan låg i den där ambulansen påväg till Uppsala minns jag att när jag inte tänkte på om du skulle klara dig, då tänkte jag hur ska jag kunna bli mamma nu. Jag som inte kan någonting om detta. Jag som inte knappt har någon erfarenhet av bebisar. 

Älskade son. Jag hoppas att jag kommer vara den bästa mamman för dig. Jag vet redan att du har fått den bästa pappan. 

Du får ha tålamod. Jag har inte hunnit bli bäst på att ta på dig den alltför stora blöjan än. Jag har fortfarande svårt att lägga dig rätt när du ska komma till bröstet. Jag blir galen på mig själv när jag efter elfte försöket inte kan få din cpap-mask att sitta rätt och sluta låta. Det skär i mig när jag inte vet varför du gråter. 

Jag kommer bli bättre. Och en sak ska du veta min älskling: Du är den mest perfekta lilla bebis jag nånsin hade kunnat få. Alla dar i veckan skulle jag välja dig. Läkarna har sagt att du har många fel i din lilla kropp. Det är svårt att tro. För i mina ögon är du perfekt och alldeles felfri❤

1720 gram i kväll. Du är min hjälte❤