Fortsätt till huvudinnehåll

Wake me up

Nu har vi varit i familjerum några dagar. Hämtat oss. Första natten kändes rätt horribel om jag ska vara ärlig. Jätteskönt såklart att Albin är i vårt rum hela tiden. Dock har både jag och Anders tyckt om de där få timmarna vi fick när vi sagt god natt till Albin på iva. Då slog vi på en film och bara var. Därför blev den första natten rätt annorlunda när vi plötsligt skulle ge alla mål till Albin( som ska ges varannan timme.) Det resulterade i att varken jag eller Anders fick någon sömn alls. För även om vi bestämde att bara en skulle ge maten och den andra skulle sova så var det lättare sagt än gjort. Det går ju liksom inte att lägga sig i ett annat rum när Albin börjar jämra sig och skrika så båda låg vakna fastän en var uppe och försökte få honom till sömns. 

I vanliga fall skulle detta med familjesidan vara ett steg närmare hem. Så är inte fallet för oss eftersom vi bara väntar på Göteborg. När får vi ett datum? Kommer det ta lång tid? Fixar de ditt pungbråck som du har så ont av eller kommer det bli en extra resa till Göteborg? När kommer den stora operationen ske? Hur lång tid tar det innan du går från optiflow till syrgas-grimma? När kommer vi hem? Hur länge ska ditt syrgasbehov vara högt?Hur mår Meja? Hur har våra katter det? Kommer vi klara detta ekonomiskt? Kommer dina operationer gå vägen? Ja dessa frågor springer runt i vår kropp och själ som nu dessutom inte ska få nån sömn. Halleluja.
Det är tur att vi båda är här iallafall så vi kan avlösa varann. Och stötta varann. Alltid är någon den starka när den andra är den svaga. Vi har även härlig personal som erbjuder sig att hjälpa till med nåt nattmål. Läkaren som var inne idag på ronden förklarade att det var viktigt att vi använde dagen som dag och natten som natt. Jag förstod inte varför hon sa detta till oss. Det är ju du som bestämmer när vi får sova. Just nu är du väldigt "kurrig" och skriker för ditt bråck rätt ofta. 

Det är många som varit och hälsat på dig dessa dagar då vi flyttat till familjesidan och även många som på ett eller annat vis borde lyftas fram i den här bloggen för allt de gör för oss men just ikväll tänker jag på dina morföräldrar. Kanske för att din morfar varit här idag och din bonusmorfar fyller år om några timmar.

Min älskade son.
Du får äran att växa upp med två morfäder. Det ska du vara väldigt lycklig för. Du kanske fick dessa två eftersom din mamma inte hade någon. Eller jo, klart jag hade men jag hann aldrig träffa honom innan han lämnade jordelivet. Det kanske är så, varannan generation liksom hoppas det över med morfäder, vad vet jag. Eller så är det för att du inte får ha någon farfar i ditt liv. Din farfar lever men har råkat ut för en olycka som gjort honom väldigt illa däran. Jag kan tillägga här att jag aldrig kommer låta dig skaffa körkort för motorcykel. Och om du gör det ändå ska det finnas hastighetsgräns på max 50km/h. Okej?

Dina morfäder var det ja. Din pappa har läst en mycket klok bok som vi tycker är väldigt vacker. och sann. Jag tänkte därför ta upp dessa saker för dig Albin. Detta är väldigt viktigt så läs mycket noga( när du kan alltså). Dina morfäder är andra slags män än din pappa. Man kan kalla de för stoltare och hårdare. De har andra slags färdigheter. De kan till exempel avgöra kvaliteten på bildäck och huströsklar bara genom att sparka på dem. De stannar inte och frågar efter vägen. De kommer aldrig begripa varför man ska betala någon för något som man lika gärna kan göra själv. De kan gå ut på en gräsmatta i gryningen med två tomma händer och komma tillbaka in från en nybyggd altan.

Dina morfäder kunde bygga egna hus innan Google fanns. Fattar du omfattningen av det? 
Det är möjligt att de inte alltid säger rätt saker vid rätt tillfälle. Det här med delad föräldraledighet stod inte direkt på agendan när de blev pappor och det är väl möjligt att de inte är så duktiga på att prata om känslor med. Men de arbetade för sitt levebröd. De var självförsörjande. De kan sköta sin egen deklaration och laga en mikro, tapetsera och slå upp ett tält. De här männen tämjde naturen. De hade inte ens wifi när de växte upp. Greppa liksom. Hela deras barndom var ett Robinson-avsnitt.

Men någonstans började vår generation ta deras generation för givet, och nu står vi här med våra specialyrken och crossfitpass och Facebook statusar och vet inte hur man lägger ett brädgolv eller bygger en altan. Eller vart kamremmen sitter. 

Din mammas och pappas generation är såklart bra på många moderna saker, evolutionens funktion är att göra varje generation starkare och snabbare än den förra. Men en sak ska du ha klart för dig. Om ett tredje världskrig utkämpat med kärnvapen ödelägger hela jorden och människor tittar upp från deras skyddsrum några år efteråt för att se en oförlåtligt öde planet och de beslutar sig för att samla de klokaste, hårdaste, dugligaste individerna av de som finns kvar för att leda återuppbyggnaden av hela vår art, då kommer ingen komma och leta efter min och pappas generation. Eller okej, det var orättvist. Det är klart de kommer komma och leta efter oss. För att fråga var våra farsor är. Inte för att vår generations kunskaper kommer vara värdelösa i den situationen men vi kommer inte kunna använda en enda av våra kunskaper förrän våra pappor har återuppfunnit eluttaget, okej? 

Du kommer ta deras känslor för givet, ja vet det. Du kommer inte alls tycka det är konstigt att de viskar i ditt öra att de älskar dig. Men du lärde dem de orden. De blev andra män när du kom. Bättre män. För det är möjligt att dina morfäders generations män hade brister och sprickor i sitt föräldraskap när jag var barn. Men de betalar tillbaka det nu genom att dölja sprickorna och bristerna i vårt. 

Jag hoppas att du aldrig slutar springa skrattande till grinden när morfar Hans hämtar dig på förskolan. Att du aldrig slutar få din morfar Göran att garva så väggarna knakar. För det enda man kan ge män som redan har allt är en andra chans. Och du kommer vara alla deras andra chanser. Varje dag. 

Jag längtar till den dagen du blivit lite större och vi åker till din morfar Göran. Du kommer få åka fyrhjuling med honom. Äta fisk som han fiskat upp från Vänern. Skratta tills du kiknar för alla hans bus han kommer göra med dig. 
Din morfar Göran kommer vara den tokigaste och roligaste morfar som går i ett par skor. Helst träskor.

Jag längtar till den dagen du blivit lite större och vi åker till din bonusmorfar Hans. Du kommer bli bortskämd med glass. Han kommer trösta dig med en kram och sätta på dig ett plåster på benet när du skrapat dig. Kanske du fått såret när han tagit med dig till skate-parken. Fast det förstås, skulle Hans ta med dig till skate-parken skulle nog hela du vara täckt med ett stort skydd.
För din morfar Hans kommer vara den mest beskyddande och tryggaste morfar du kan ha. 

Nej nu ska mamma passa på att sova medan du sover älskade skatt. 2345 gram ikväll. Vi älskar dig till månen och tillbaka.









Kommentarer

  1. Hoppas du är redo att förklara vad ett "Robinson-avsnitt" är den dagen Albin ska läsa det här. :) Jag är inte säker på att min 9-åring vet vad det var för program.
    Jättefint skrivet! Och du vet, att ha en morfar kan väga upp avsaknaden av farfar och vice versa.

    SvaraRadera
  2. En väldigt fin bok det där:)

    SvaraRadera
  3. En väldigt fin bok det där:)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen först då som det kom en

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spindelmannen.

Till mitt sista andetag ska jag älska dig med hjärtats alla slag

Älskade Albin. Tänk att det har gått en hel vecka sedan vi kom hem. Ofattbart när jag tänker på det. Sakta plockar vi upp spillrorna av våra liv för att bygga upp en så bra grund det bara går.  Resan har varit allt annat än lätt. Om du inte varit så stark vet jag inte hur jag kunnat fortsätta leva. Tack min älskade son för att du är den du är. En krigare från första stund du tog ditt första andetag. Tack till dig för att du orkade kämpa och fortfarande gör. Och tack till gudarna däruppe som hörde alla våra böner.  Idag har vi fått tid för din operation. 7 juli ska ditt bråck äntligen åtgärdas. Sjung Halleluja. Då har du kämpat med det i 8 månader. Jag ska inte sticka under stolen med att det bara känns helt fantastiskt. Ännu en gång som vi går in genom sjukhusdörrarna. Ännu en gång vi ska skrubba dig till tårar. Ännu en gång vi ska lämna bort dig för att sedan se dig ligga utslagen på iva. Med sond igen. Men tänk efteråt. När du inte har ont av det längre. Fy satan i gatan vad vi ska l