Var inte rädd, jag går bredvid dig

Hej mitt älskade lilla hjärta.

Så har det gått några dagar sedan jag skrev. Tänk att tiden går så fort men ändå så sakta. Dagarna här rullar på och för tre dagar sedan fyllde du två månader. Och det syns kan jag säga! Du väger i skrivande stund 1915 gram. Tredubbelt så stor som när du kom. Och lång är du! När jag skulle ta upp dig igår insåg jag att du har kunnat legat i mina kupade händer men nu är du så lång att det börjar kännas vingligt. 

Att det går åt rätt håll och du fortfarande är stabil känns så gott i mamma-hjärtat. För då kanske du hinner bli så stor att vi kan laga dina hjärtfel-alla på samma gång. 

I torsdags var det premiär för programmet: Rakt in i hjärtat som de spelat in i Lund. Vi kommer hamna i Göteborg men sjukhusen ska vara lika bra på hjärtfel på båda ställena.

Vi hade inne dig på rummet den dagen och jag hade dig på bröstet när programmet slog igång. Mamma och pappa snyftade sig igenom hela programmet. Emellanåt tittade vi på dig- du som känns så skör och samtidigt är så stark. 

Varför ska du behöva gå igenom detta för? 

Vi önskar och hoppas att du får göra operationen någorlunda snart när du är såhär pass liten så du inte kommer komma ihåg detta när du blir äldre. Att dina hjärtfel inte är ett minne utan blir ett ärr på ditt bröst som du kommer fråga oss om hur det kom till.

För vår del skulle det också kännas bättre. Egoistiskt sett för våra hjärtan blöder som de gör redan. Skulle du vara så stor att du kunde skrika på mamma och pappa vet jag inte hur det skulle gå. 

Alla hjärtebarn och era föräldrar därute: Det är beundransvärt vad starka ni är❤❤❤

Nu börjar det som sagt kännas att Göteborg är rätt så nära. Vi hade läkarsamtal denna vecka. Vi diskuterade lite runt ämnet och på ons kommer någon från hjärtcentrum som ska hälsa på dig och prata med oss.

Jag frågar läkaren ungefär hur lång läke-period vi kan räkna med men han har ingen aning. Det skrämmer mig om jag ser till mig själv. Känner bara jag pratar om det att jag kan börja gråta. För inte nog med oron över dig, när operationen väl är gjord kan jag inte få hålla dig. Det som jag gjort varje dag. För att hjälpa dig. För att rädda mig. Hur ska det bli när vardagen blir motsatsen? 

Och denna ovetskap hur fort allt kommer gå( eller långsamt). Antagligen hamnar du i respirator igen, hur länge då? Sedan ska vi över till denna cpap som vi gått ner från 4 i tryck till 3 på några dagar. Det tog ändå 2 månader innan vi kunde göra det. Hela denna procedur vi går igenom som vi vet att vi ska tillbaka till. När kommer vi hem? 

Sedan har du fått mer problem med ditt pungbråck. Det åker ut oftare och gör att du skriker och är ledsen. Vi får se hur det artar sig, det behöver ju också åtgärdas för att du ska må bra. Än så länge går det ju att peta in det vilket är tur. Då slutar du genast gråta. Eftersom du blivit större har ju även din röst blivit starkare. Något man får tänka på ibland när man står och oroar sig för att något är fel på hjärta eller lungor.

Nej det kan faktiskt också vara vanliga bebis-orsaker! Att du är hungrig. Att du ligger i bajsblöja.

Mitt älskade lilla hjärta, igår sjöng jag kärleksvisan till dig. Den somnade du till. 

För att jag älskar dig

Så som du är

Och jag vill ge sig allting jag har

Så låt mig få bära dig

När du är svag

För du betyder allting för mig

Var inte rädd 

Jag går bredvid dig

( mamma har äntligen vågat sno sig en puss! Den hamnade på magen)