Fortsätt till huvudinnehåll

Dina ögon var blå

Hej mitt hjärta! 
I fredags var det dags att säga hejdå till dig. Eftersom det är Mejas sista sommarlovsvecka hade hon fått bestämma vad vi skulle hitta på. Liseberg, universeum och nordstan var på önskelistan! 

Så i fredags morgon kom vår vän Kristin som skulle ha hand om dig tills farmor och faster kom på eftermiddagen.

Oj vad svårt det var att säga hejdå till dig! Även fast jag visste att det skulle bli roligt att ge all uppmärksamhet och tid till Meja kändes det som jag svek dig att du inte fick följa med. Och när vi satte oss i bilen och rullade ut från gården satt du i Kristins famn och vinkade hejdå till oss, då kom tårarna och saknaden i mammas ögon. Meja tyckte väl jag var helt tokig där jag satt i framsätet och var ledsen när vi skulle åka ut på resa. 

Jag vet ju såklart att du mår så himla bra av både Kristin, farmor och faster. Det var för min egen skull jag grät.

Så for vi till Göteborg. Meja var helt lyrisk över att vi skulle till Liseberg. Hon hade varit dör med sin mamma för två år sedan men då vågade hon inte åka nåt. Vi visste inte hur mycket hon skulle våga åka nu heller så vi köpte bara kuponghäften och det funkade bra även fast vi nästa gång köper åkpass, då är hon dessutom ett år äldre så då blir det nog ännu mer karuseller.
Det var en del folk där men det märktes inte så mycket på köerna vilket var skönt. Bäst av allt var flume-ride. Vi var lite oroliga för om Meja skulle tycka det var för läskigt. Det kittlar ju till riktigt mycket i magen. Men hon tyckte den var sååå rolig! 

Sedan spelade vi lyckohjul och vann på massa ställen, dock inte högsta vinsten. Vi gick in i spelrummet oxå och meja körde motorcykel och flipper. 

När det blev kvällen åkte vi till Varberh där vi skulle sova. Det skulle vara spa-hotell som vi trodde ingick i priset men icke. Dessutom var den 15-årsgräns så det hade inte funkat ändå. Vi var visserligen rätt trötta så jag vet inte om vi hade utnyttjat spa ändå. Kristin hade skickat massa kort och filmklipp under dagen så jag fick min Abbe-dos i alla fall. Och när vi pratade med farmor och faster på kvällen hade du ätit så duktigt och budat hejvilt med dom. Mammahjärtat mådde fint när jag somnade. Dagen efter gick vi på marknad i Varberg innan vi begav oss till universeum. Meja var helnöjd när besöket var över och vi satte oss på italiensk restaurang för att äta. Klockan hade blivit mycket och när vi gick mot Nordstan började det regna. Det var sjukt mycket folk med tanke på way out West och Kulturkalaset men vi makade oss fram i folkmassan. Meja fick sig lite nya saker och när vi började gå tillbaka mot Liseberg och bilen slutade det att regna. Jag och pappa hade bestämt oss för att överraska meja med att gå in och åka flume-ride en sista gång så precis när vi gick förbi Liseberg sa meja: åh jag önskar att vi kunde åka en sista gång! Så gick vi in, vad glad hon blev! 180kr för en karusell men vad gör man inte för det där skrattet:)
Vi spelade lite på lyckohjul och sedan begav vi oss hemåt. 

Det är verkligen tur att vi kan få möjligheten att åka bort med bara Meja, att du finner dig så bra med andra människor. Tusen tack för hjälpen! 

När vi kom hem låg du i sängen och sov och allt hade gått så bra! I morse när du vaknade tittade du oförstående på mig men efter 3 sekunder kom det där leendet jag älskar. Nästa gång får du hänga med till Liseberg! 

När vi satt i flume-ride och Meja såg de små båtarna glida förbi bredvid oss sa hon: den där kan jag och Abbe åka nästa år! Tänk vad kul du kommer ha det när du blivit lite större, med världens bästa storasyster. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...