Fortsätt till huvudinnehåll

Dina ögon var blå

Hej mitt hjärta! 
I fredags var det dags att säga hejdå till dig. Eftersom det är Mejas sista sommarlovsvecka hade hon fått bestämma vad vi skulle hitta på. Liseberg, universeum och nordstan var på önskelistan! 

Så i fredags morgon kom vår vän Kristin som skulle ha hand om dig tills farmor och faster kom på eftermiddagen.

Oj vad svårt det var att säga hejdå till dig! Även fast jag visste att det skulle bli roligt att ge all uppmärksamhet och tid till Meja kändes det som jag svek dig att du inte fick följa med. Och när vi satte oss i bilen och rullade ut från gården satt du i Kristins famn och vinkade hejdå till oss, då kom tårarna och saknaden i mammas ögon. Meja tyckte väl jag var helt tokig där jag satt i framsätet och var ledsen när vi skulle åka ut på resa. 

Jag vet ju såklart att du mår så himla bra av både Kristin, farmor och faster. Det var för min egen skull jag grät.

Så for vi till Göteborg. Meja var helt lyrisk över att vi skulle till Liseberg. Hon hade varit dör med sin mamma för två år sedan men då vågade hon inte åka nåt. Vi visste inte hur mycket hon skulle våga åka nu heller så vi köpte bara kuponghäften och det funkade bra även fast vi nästa gång köper åkpass, då är hon dessutom ett år äldre så då blir det nog ännu mer karuseller.
Det var en del folk där men det märktes inte så mycket på köerna vilket var skönt. Bäst av allt var flume-ride. Vi var lite oroliga för om Meja skulle tycka det var för läskigt. Det kittlar ju till riktigt mycket i magen. Men hon tyckte den var sååå rolig! 

Sedan spelade vi lyckohjul och vann på massa ställen, dock inte högsta vinsten. Vi gick in i spelrummet oxå och meja körde motorcykel och flipper. 

När det blev kvällen åkte vi till Varberh där vi skulle sova. Det skulle vara spa-hotell som vi trodde ingick i priset men icke. Dessutom var den 15-årsgräns så det hade inte funkat ändå. Vi var visserligen rätt trötta så jag vet inte om vi hade utnyttjat spa ändå. Kristin hade skickat massa kort och filmklipp under dagen så jag fick min Abbe-dos i alla fall. Och när vi pratade med farmor och faster på kvällen hade du ätit så duktigt och budat hejvilt med dom. Mammahjärtat mådde fint när jag somnade. Dagen efter gick vi på marknad i Varberg innan vi begav oss till universeum. Meja var helnöjd när besöket var över och vi satte oss på italiensk restaurang för att äta. Klockan hade blivit mycket och när vi gick mot Nordstan började det regna. Det var sjukt mycket folk med tanke på way out West och Kulturkalaset men vi makade oss fram i folkmassan. Meja fick sig lite nya saker och när vi började gå tillbaka mot Liseberg och bilen slutade det att regna. Jag och pappa hade bestämt oss för att överraska meja med att gå in och åka flume-ride en sista gång så precis när vi gick förbi Liseberg sa meja: åh jag önskar att vi kunde åka en sista gång! Så gick vi in, vad glad hon blev! 180kr för en karusell men vad gör man inte för det där skrattet:)
Vi spelade lite på lyckohjul och sedan begav vi oss hemåt. 

Det är verkligen tur att vi kan få möjligheten att åka bort med bara Meja, att du finner dig så bra med andra människor. Tusen tack för hjälpen! 

När vi kom hem låg du i sängen och sov och allt hade gått så bra! I morse när du vaknade tittade du oförstående på mig men efter 3 sekunder kom det där leendet jag älskar. Nästa gång får du hänga med till Liseberg! 

När vi satt i flume-ride och Meja såg de små båtarna glida förbi bredvid oss sa hon: den där kan jag och Abbe åka nästa år! Tänk vad kul du kommer ha det när du blivit lite större, med världens bästa storasyster. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen först då som det kom en

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spindelmannen.

Till mitt sista andetag ska jag älska dig med hjärtats alla slag

Älskade Albin. Tänk att det har gått en hel vecka sedan vi kom hem. Ofattbart när jag tänker på det. Sakta plockar vi upp spillrorna av våra liv för att bygga upp en så bra grund det bara går.  Resan har varit allt annat än lätt. Om du inte varit så stark vet jag inte hur jag kunnat fortsätta leva. Tack min älskade son för att du är den du är. En krigare från första stund du tog ditt första andetag. Tack till dig för att du orkade kämpa och fortfarande gör. Och tack till gudarna däruppe som hörde alla våra böner.  Idag har vi fått tid för din operation. 7 juli ska ditt bråck äntligen åtgärdas. Sjung Halleluja. Då har du kämpat med det i 8 månader. Jag ska inte sticka under stolen med att det bara känns helt fantastiskt. Ännu en gång som vi går in genom sjukhusdörrarna. Ännu en gång vi ska skrubba dig till tårar. Ännu en gång vi ska lämna bort dig för att sedan se dig ligga utslagen på iva. Med sond igen. Men tänk efteråt. När du inte har ont av det längre. Fy satan i gatan vad vi ska l