Fortsätt till huvudinnehåll

Dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär

Nu är det inte många dagar kvar tills du blir döpt mitt hjärta. Och i morgon ska vi till BVC, ska bli intressant att se hur mycket du väger nu, och hur lång du är. 

Igår var vi på stan för att hitta kläder som din pappa ska ha på dopet. Han har sagt att mamma ska få bestämma och min tanke var att ni ska vara lite lika- far och son. Njae, jag ska inte lura på honom dopklänning inte. Men efter ceremonin får du allt byta om. 

Känns lite stressigt men ändå inte på något vis. Jag tror jag har allt under kontroll iallafall. Lite synd att man inte hinner förbereda så mycket i lokalen innan dopet, det blir knappt om tid. Men dukningen är ju klar så det blir att piffa till det lite. 

Vi har ju bjudit en hel del folk och när vi skickade inbjudningarna sa min mamma att det är alltid någon som inte kan komma. Och så är det ju. Men nu är vi precis 70 st och det är vad som får plats i lokalen vi hyr:) så roligt att så många vill vara med att fira dig. 

I förrgår hade du väldiga problem med magen. Det tryckte och var stopp så du skrek något förfärligt. Vi har ju börjat med gröt och banan så det blev nog lite för mycket för din mage. Tillslut gick vi upp till skötbordet och jag hjälpte dig med lite olja så det skulle sätta igång. Du grät och var alldeles svettig, jag tyckte så synd om dig. Jag vet ju hur det kändes när vi var i Umeå och vetskapen att du nu kände likadant gjorde ont i mig. Men den ofantligt långa hårda korven kom tillslut ut och då fick jag äntligen ta upp min gråtande bebis i famnen och trösta dig. Efter det var du som vanligt igen, glad och sprallig. 

Idag måste vi försöka städa lite här hemma. Tycker det ser förfärligt ut, vill ha det rent och snyggt. 
Nu på morgonen har du härjat en stund men sover nu så gott. 
Mamma har suttit och tittat på filmen Monica Z och storbölat till pappa-scenen.

Känner mig lite ledsen. Det finns ett annat hjärtebarn, en liten flicka. Hon behöver ett nytt hjärta för att klara sig och står på väntelistan. Hon blir sämre för var dag som går. Jag är så otroligt tacksam för att vi är där vi är. Och så ledsen för de familjer som har en lång väg kvar. Och de som inte får uppleva det vi gör. Att världen kan vara så hemsk och underbar på samma gång. 

Så min gosse, jag uppskattar att jag får vara med dig. När ditt leende visas dansas det inuti mig. Så det gör ingenting om tårtorna inte ser ut som vi hoppats. Om du spiller på dina kläder. Om solen inte skiner. För solen skiner i oss min vän, för att du har klarat dig.



Kommentarer

  1. Vilken fin bild när han ligger och tittar upp på dig! Hoppas dopet går bra!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen först då som det kom en

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spindelmannen.

Till mitt sista andetag ska jag älska dig med hjärtats alla slag

Älskade Albin. Tänk att det har gått en hel vecka sedan vi kom hem. Ofattbart när jag tänker på det. Sakta plockar vi upp spillrorna av våra liv för att bygga upp en så bra grund det bara går.  Resan har varit allt annat än lätt. Om du inte varit så stark vet jag inte hur jag kunnat fortsätta leva. Tack min älskade son för att du är den du är. En krigare från första stund du tog ditt första andetag. Tack till dig för att du orkade kämpa och fortfarande gör. Och tack till gudarna däruppe som hörde alla våra böner.  Idag har vi fått tid för din operation. 7 juli ska ditt bråck äntligen åtgärdas. Sjung Halleluja. Då har du kämpat med det i 8 månader. Jag ska inte sticka under stolen med att det bara känns helt fantastiskt. Ännu en gång som vi går in genom sjukhusdörrarna. Ännu en gång vi ska skrubba dig till tårar. Ännu en gång vi ska lämna bort dig för att sedan se dig ligga utslagen på iva. Med sond igen. Men tänk efteråt. När du inte har ont av det längre. Fy satan i gatan vad vi ska l