Fortsätt till huvudinnehåll

All of me loves all of you

Hej min lille sol-Albin!
Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Och i förra inlägget glömde jag ju skriva det väsentliga att du har rullat över på mage! Så nu kör du lite träning med det varje dag.

Vi har haft prästen på besök. En väldigt trevlig man. Så har vi gått igenom dopet och jag längtar så tills det är dags. Alla som vill komma till kyrkan är hjärtligt välkomna! Synd att man inte kan bjuda alla till fika efteråt bara. Tyckte det var väldigt svårt att dra gränsen. 

Sedan har mamma, pappa och Bobban varit och sett badjävlar medan du var här hemma med farmor och mormor. Vi saknade dig allt men du hade haft det så bra med dom. Du hade testat gröt som du tyckte var jättegott och åt 180 ml vid två tillfällen! 

Morfar Hans har även varit här och byggt en friggebod till oss. Det började med att han tänkte göra en lekstuga till Meja men när vi hördes nästa gång sa han att den nog blev lite större. Blir perfekt för Meja med övernattningar med kompisar. Och du kommer också få nytta av den när du blir lite äldre.

I morse tog jag med dig till Karlstad. Tänkte att pappa skulle få sova ut ordentligt så vi väckte inte honom. Efter en stund blev du hungrig och vi satte oss på ett café. En snäll pappa såg att jag behövde hjälp där jag plötsligt stod med en ledsen Abbe i min famn, kånkades med barnvagn och stirrande på brickan jag inte får med mig. Tur att det finns snälla människor på denna jord. 

Ja du Abbe, det har hänt lite mer saker men nu ska vi fara ut till udden en sväng så mer hinner jag nog inte skriva. 

Ikväll ska mamma - hör och häpna- ut och dansa med hennes fina vän Kristin. 
Kristin kom på den briljanta idén igår och pappa tyckte det skulle gå bra. 

Alla som vill komma och hälsa på dig är hjärtligt välkomna till Stadskyrkan i Kristinehamn lördagen den 22 augusti kl 11.00. Tänk när prästen håller upp dig inför alla, precis som Rafiki gör med lejonkungen. Då är vi där💗 äntligen får vi visa upp dig för alla. Som vi längtat efter det, Albin Lejonhjärta. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...