De hjältemodiga

Albin Michael Gottfried Gustafsson.

Det är nu ditt namn min älskade pojk. Lördagen var en milstolpe för oss och säkert många andra. Så många gånger vi längtat efter den här dagen och nu var den äntligen här. Du gjorde det Abbe. Du klarade det. Du är så stark så hela mamma hade lyckotårar i kroppen som ville komma ut hela tiden. Surrealistiskt men fantastiskt skönt.

Jag hade bakat bullar några dagar innan men vår frysbox fungerade inte så de hade blivit torra. När jag hade gett dig mat vid 01 bestämde jag mig att vi måste ha bullar på ditt dop. Så 01.40 satte jag igång med bullbak. 4 plåtar med hjärtformade bullar. När klockan slog 04.09 var sista plåten klar i ugnen. 

När du bestämde dig för att vakna 1 1/2 timme senare ville pappa att jag skulle gå upp men när jag förklarade att jag sovit så lite gick han snällt upp med dig. När jag fått sova 4 timmar var det verkligen dags att stiga upp! Lite stressigt men som tur var fick vi hjälp av våra familjer! De hade bakat och var på caféet för att hjälpa till med uppläggningen. 

Du tyckte det var varmt med dopklänningen men du var så duktig! Klockorna ringde och vi ställde oss i "ledet". Din moster bar fram dig och jag gick med Kristin. När jag såg folket som satt i kyrkan blev jag alldeles rörd. Så många fina människor som satt där och log. Ledmotivet från Alla vi barn i bullerbyn spelade kantorn och när vi var framme började prästen prata. Vår vän Adam spelade och sjöng psalmen Var inte rädd och sedan var det dags för mig att be bön. Fick verkligen stålsätta mig för att inte börja gråta. Min början på bönen var: Gud, vi tackar dig för vårt barn. Och jag tänkte så på tiden i ambulansen där jag bad till Gud om att du skulle överleva. Här var nu mitt tack. 

Men när din pappa sjöng: Spring inte så fort pappa, då fick tårarna komma fram. Såå vackert! Prästen var helt otrolig. Lättsam och härlig att lyssna på. Vi får allt ta och boka honom när det stundas bröllop. Du tyckte det var ganska skönt att få vatten i pannan i alla fall. Och när du började gnälla tog prästen nappen och sa: vi doppar den i det heliga vattnet då blir det bra. 

Adam sjöng och spelade sedan: De hjältemodiga. Då kom tårarna tillbaka. Du är så hjältemodig du Abbe. Det var därför vi valde den. 

Och din finaste syster Meja var så duktig! Hon var med oss där framme tillsammans med dina faddrar: moster, Kristin, faster, Therese och Michael. Hon hällde vatten och hängde upp ditt löv. Hon växte däruppe. Hon är så stor nu. Och tyckte det var roligt att hjälpa till.

När allt var klart fick vi gå ut till folket. Väldigt svårt att hinna prata med alla men det var även folk som kom till kyrkan som inte skulle vara med på dopfikat. Åh, prematurföreningen Värmland var där, några vänners fina mammor, min gamla lekiskompis och hennes mamma, en ny vän jag fått via bloggen, finaste Susanne Forsberg som jag tyvärr missade. 

Vi kom tillslut ut till caféet där folk nog hade väntat en tid. Det var så roligt att så många kunde närvara! Och med hjälp hade vi fyllt ett stort bord med kakor och rulltårtor. Även doptårtorna var på plats. Vi satte igång att fika direkt. 

Jag hade haft någon tanke att jag skulle vilja sjunga en sång för dig på fikat eftersom jag inte gjorde det i kyrkan. Fattig bonddräng är ju en låt som hängt med. Men från första början när du kom har jag sjungit låten Valborg. Den har jag gråtandes sjungit för dig mellan hopp och förtvivlan. När allt känts som mest kämpigt. Jag sa några rader innan om att dopet varit en förhoppning och inte något vi tagit för givet. Jag tackade alla som stöttat oss på så många olika sätt. 

Jag smågrät lite redan då och när Anders började spela kände jag ingen styrka i rösten över huvud taget. Jag försökte så väl jag kunde men när meningen: om du vill ha en idiot lägg din hand i min, kom, då brast det och jag började gråta. Just då hände något alldeles fantastiskt. Folk började sjunga med! Det är svårt att beskriva den känsla som uppstod där och då. Men det var så härligt att det kändes så som jag känt om vänner och familj under hela vår resa. Jag faller och dom hjälper mig upp. Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket. Tack alla jag fick dela det med. Tack för att ni hjälpte mig upp. 

Sedan öppnade vi paket. Herregud vad saker du fick Albin! Vi får nog börja med den där utbyggnaden på en gång.

Det enda som är synd är att jag var så känslomässigt laddad att jag hade lite svårt med det sociala. Hade även ont i huvudet pga sömnbrist så jag hann liksom inte prata med alla. Men vi har ju hela livet på oss att träffa dessa finingar! Hans pappa och mamma var där vilket var så roligt att de orkade. Sven fyllde dessutom 97 år på din dopdag så vi sjöng för honom. 

Sedan var det två andra härliga damer som var där. Vi håller det lite hemligt men du fick ett så fint guldhjärta av dom och vi är så glada att de kom! Du vet vilka de är. 

Igår på morgonen gick vi upp tidigt och du fick mat. Mamma brukar sätta på sf-kanalen så vi myser till Astrid Lindgren-filmer. Precis när jag slog på började Kalle Blomkvist och ledmotivet: De hjältemodiga spelades på piano. Då började mamma gråta!

Idag är första dagen vi är själva. Pappa började jobba idag och meja är i skolan.  Än så länge har allt gått så bra.

Min superhjälte! Tusen tack för att jag fick bli din mamma. Jag ska göra allt som står i min makt för att du inte ska ångra dig. Du har hjälpt mig se det vackra i det lilla, uppskatta dagen, visat vilka mina riktiga vänner är, fört oss familjer närmare varann. Och du har lärt mig att kärleken verkligen övervinner allt. 

Jag avslutar med ett så fint sms jag fick av min kompis Emma som vi tyvärr inte kunde bjuda då vi redan var för många: 

 Hoppas att Albin fick en fin dopdag och att Herren där uppe är nöjd över att du höll vad du lovade i ambulansen ❤️

Ja Emma, det är han nog.