Fortsätt till huvudinnehåll

Kom ge mig solen

Älskade Abbe! 
I natt har vi fått sova bredvid dig på Ronald och kl 10 idag ska vi på ul. Visar det bra får vi åka hem. Det vore helt fantastiskt och vi hoppas verkligen att det blir så. 
Det såg bra ut på röntgen, de såg ingen vätska sedan dränet försvunnit i förrgår. Men på ul såg de vätska i hjärtsäcken som vi hoppas är borta idag. 

Du var väldigt arg när de drog dränet och de kunde inte sy för trådarna var för gömda. Mamma och pappa fick lite panik för vi hade bara fått höra hur det skulle gå till när de skulle sy. Plötsligt säger sjuksköterskan att det inte går och de börjar låta lite stressade. På med förband! Du skrek och tyckte inte alls det var trevligt. Men vem hade tyckt det❤

Det har varit lite kämpigt med flaskan också så ikväll bestämde jag och din pappa för att inte ge dig nån mat via sonden förrän du kände dig riktigt hungrig. Och tänk, efter drygt fyra timmar började du skrika och drack upp 110 ml!!! 

Du har fortfarande svårt med bråcket. Men vi har fått remiss inom en månad så snart ska det åtgärdas. 

Pratade med din syster igår oxå. Hon har det så bra därhemma och vi längtar så efter henne. Var så längesen jag pratade med henne så längtan växte sig sådär megastor!! Hoppas vi får se henne idag!

Igår fick vi även ett samtal från Sofias änglar. Våra kompisar Sanna och Bobban har skickat in för oss och nu ska vi hem och göra en video. Kanske, kanske att vi får hjälp. Tänk om! 
Vi tar en dag i taget men hoppas innerligt att efter alla gråt och allt du/ vi fått varit med om, ska få denna underbara present. Varning för en timmes gråt dock om jag visas i rutan. Herregud.

Nej nu får vi pallra oss till sjukhuset!! Hoppas för vår skull idag vänner. 
Och Abbe, tänk att få sova med våra katter inatt, vore inte det gott❤❤
Blev ett litet stressigt inlägg nu, förlåt för det❤❤



Kommentarer

  1. Hoppas och håller tummarna att ni får åka hem idag. Han är bara för söt eran starka son! <3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...