Fortsätt till huvudinnehåll

You look wonderful tonight

Käre Abbe!
Idag har din mamma ont i hela kroppen. Jag tog tag i mig själv och besökte gymmet igår, första gången på evigheter. Det var väldigt skönt och väldigt jobbigt. Men det är skönt att jag börjat. Din pappa har ju börjat cykla så nu går vi mot ett lite mer hälsosammare liv båda två.
Och du med för den delen. Idag har du gymmat som aldrig förr:)

Ikväll ska du ha mys-kväll med din farmor och faster. Jag och din pappa ska rå om varann ikväll. Äta mat och gå på bio. Det ska bli väldigt skönt för det var längesen vi gjorde nånting på tu man hand.

I morgon kommer din syster. Då kör vi sista veckan hemma i huset innan det är dax för vår hjärteresa. Då ska vi njuta som aldrig förr hade vi tänkt.

Idag försökte du rulla över på sidan, du är inte bara stark på insidan du Abbe. Kämparkillen alla dagar i veckan. 
Mamma ska försöka hinna städa huset oxå innan vi far så det känns extra skönt att komma hem efter Gbg.

I morgon kommer mormor och morfar hans för att hälsa på. Mormor har väldigt ont i sin kropp men hon kämpar på liksom du. Vi har många fighters i vår familj. 

Igår träffade jag en person vars pappa hade fått ett nytt hjärta. Då börjar positivisten springa i mitt hjärta. Att vi bor i ett land där vi har sån otrolig sjukvård. Att saker man tycker är omöjligt är möjligt. Att det inte är "mer" fel på dig än det du fått. Det hade kunnat vara mycket värre. Men det här är ingen match för dig, det kommer du fixa galant.

Nu ska mamma börja leta i sin garderob efter något som hon kanske kan känna sig lite fin i. Och du kommer bli så väl omhändertagen så vi är inte nervösa ett endaste dugg. 

Så stilig dagen till ära när faster och farmor ska rå om mig


Kommentarer

  1. Sötnosen!
    Skönt med lite egentid - det behöver man ibland <3

    SvaraRadera
  2. Vilken söt liten kille ni har! Och stark! / "mormor i Arvika"

    SvaraRadera
  3. Beundrar er, som ni har kämpat. Lycka till i Gbg!!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...