Fortsätt till huvudinnehåll

You look wonderful tonight

Käre Abbe!
Idag har din mamma ont i hela kroppen. Jag tog tag i mig själv och besökte gymmet igår, första gången på evigheter. Det var väldigt skönt och väldigt jobbigt. Men det är skönt att jag börjat. Din pappa har ju börjat cykla så nu går vi mot ett lite mer hälsosammare liv båda två.
Och du med för den delen. Idag har du gymmat som aldrig förr:)

Ikväll ska du ha mys-kväll med din farmor och faster. Jag och din pappa ska rå om varann ikväll. Äta mat och gå på bio. Det ska bli väldigt skönt för det var längesen vi gjorde nånting på tu man hand.

I morgon kommer din syster. Då kör vi sista veckan hemma i huset innan det är dax för vår hjärteresa. Då ska vi njuta som aldrig förr hade vi tänkt.

Idag försökte du rulla över på sidan, du är inte bara stark på insidan du Abbe. Kämparkillen alla dagar i veckan. 
Mamma ska försöka hinna städa huset oxå innan vi far så det känns extra skönt att komma hem efter Gbg.

I morgon kommer mormor och morfar hans för att hälsa på. Mormor har väldigt ont i sin kropp men hon kämpar på liksom du. Vi har många fighters i vår familj. 

Igår träffade jag en person vars pappa hade fått ett nytt hjärta. Då börjar positivisten springa i mitt hjärta. Att vi bor i ett land där vi har sån otrolig sjukvård. Att saker man tycker är omöjligt är möjligt. Att det inte är "mer" fel på dig än det du fått. Det hade kunnat vara mycket värre. Men det här är ingen match för dig, det kommer du fixa galant.

Nu ska mamma börja leta i sin garderob efter något som hon kanske kan känna sig lite fin i. Och du kommer bli så väl omhändertagen så vi är inte nervösa ett endaste dugg. 

Så stilig dagen till ära när faster och farmor ska rå om mig


Kommentarer

  1. Sötnosen!
    Skönt med lite egentid - det behöver man ibland <3

    SvaraRadera
  2. Vilken söt liten kille ni har! Och stark! / "mormor i Arvika"

    SvaraRadera
  3. Beundrar er, som ni har kämpat. Lycka till i Gbg!!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Ack Värmeland du sköna

Då var denna dag till ända.  En sak jag kan tänka mig är svårt att förstå för er som inte har haft barn på neo är att dagen består av ett enda stort schema. Jag förstår om det låter konstigt. Vad finns mer att göra än att titta till sitt barn? Nu är ju mitt fall lite annorlunda eftersom jag har min sambo på MAVA så det är ju ännu ett till ställe jag vill vara på. Men om jag backar några dagar tills innan Anders hamnade på MAVA:  8.00 går upp och gör sig i ordning 8.30 upp en våning & pumpar bröstmjölk 9.00 träffar lillen och lyssnar till ronden.  10.00 Upp en våning till och kollar blodtrycket 10.30 går ner och äter frukost 11.00 går upp och pumpar bröst 11.20 förbereder känguru 11.40-14.40 sitter hud mot hud 14.40 byter blöja och bäddar rent 15.00 pumpar bröst 15.15 går ner och lagar/ äter lunch 16.00 går upp igen till killen och pappa sitter känguru ( jag kollar på) 18.00 pumpa bröst ( här finns möjlighet till handling, gråtande sammanbrott eller sitta och prata med...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...