Gråten är min när du gråter

Jag säger bara: vilken dag!

Igår försökte vi släcka lyset tidigt för att få lite sömn. Vi visste att du skulle äta sista måltiden innan kl 04 och kl 05.30 skulle vi gå upp. När ljuset släcktes började mitt hjärta slå fortare. Sista natten med dig vid vår sida. Jag låg länge och tittade på dig när du sov. Tankar som växte sig hemskare ju snabbare de flög iväg. Fy fan vilken natt. Vet inte hur länge jag hann sova innan det var dags att ge dig din sista omgång mat. Du slukade i dig 70 ml och somnade sedan igen. Det var svårare för mamma att somna om.

När klockan slog 05.30 var jag och din pappa jättetrötta och beslutade att det räckte att gå upp kl 06.00. Vi gick ner till frukosten och hann tyvärr bara ta en macka för att sedan ta oss till sjukhuset. När vi parkerade bilen en bit ifrån stod två rådjur och tittade på oss. En sekund senare skuttade en hare förbi och solen sken på oss. Vi skojade om att det var som taget ur Snövit. 

När vi kom till avdelningen var det dags för din sista rengöring. Du tyckte sådär om att bli väckt av en skrubbig svamp men vi försökte ta fram ditt leende så gott det gick. Med landstinget-tröjan på gick vi till dagrummet för att vänta på vidare instruktioner. Då var kl 7.50. Jag gick med dig i min famn och vi tittade på fiskarna som simmade i akvariet. Jag tittar på dig och ögonen tåras.

Klockan tickar.

Kl 8.30 ser vi hur en drös med läkare kommer in och börjar gå ronden. När de efter en stund passerar dagrummet får vi ögonkontakt med den läkare vi pratade med igår, han som ska operera dig. Han säger att det ser dystert ut.

Det tar en sekund så har mina tårkanaler börjat producera floder. Jag känner att det är kört. Jag orkar inte. Vill inte vara med på denna resa längre, nu lägger jag mig ner och dör. Hur ska vi orka resa oss igen?

Han säger att han inte vet säkert om op förrän ronden är klar och de går iväg.

Fy fan. Så sitter vi här nu. I soffan med dig. Anders kramar om och håller mig. Det är skönt att vi är två. Han går och hämtar papper åt mig. Du vaknar där du ligger i min famn. Du borde egentligen börja gråta som du brukar göra när du är hungrig, nu har du varit utan mat i 5 timmar. Men du gråter inte, du tittar med dina fina, stora blå ögon rakt in i min själ. Som om du förstår mig. Och säger åt mig att inte vara ledsen. Men dina ögon är så ljuvliga att jag fortsätter gråta. För att du är det finaste jag vet. En sköterska kommer och säger att de inte fått samtal om att gå upp till operation än så vi får vänta ett tag till. Vi säger till henne att läkaren gått förbi och att det antagligen inte kommer bli någon operation. Hon har inte fått höra något så hon vet ingenting.

Nu ser vi att läkaren Eva som sett dig sedan Karlstad kommer emot oss. Hon sätter sig ner och säger att det inte blir någon operation för Albin. Du har nu börjat gråta och Anders går och fixar mat till dig. Eva fortsätter att prata med mig och förklarar att de fått titta på varje bebis och se vilka de kan vänta med. Och ditt ultraljud har visat att du ännu inte mår dåligt av dina hjärtfel. Du syresätter dig fint och en del kan få "anfall" och bli blå men det har inte du fått än. Anders kommer tillbaka. Hon fortsätter förklara att det är på intensiven som det är så belastat. Hade det bara varit deras hjärtebarn som hade tillgång till iva hade det varit en annan sak. Och vi är helt förstående med det. Hon säger gång på gång hur jobbigt det är att ge föräldrar dessa besked och förstår att det är svårt för oss. Hon säger också att de ska sätta sig ner i lugn och ro och planera ett datum för dig och nästa gång är det 100% vår tur. Anders undrar då vad de gjort de andra två gångerna vi fått vårt datum som sedan blivit uppskjutet och påpekar att detta måste de ha vetat redan i måndags så vi inte hade behövt utstå denna psykiska press. Det har hon inte något svar på. Jag tycker det är så otroligt skönt att Anders kan tala för oss båda, jag sitter bara i soffan och nickar med mina tårar. Vad jag älskar din pappa.

Har alla dina tårar varit förgäves? Alla stick och alla förberedelser? 

Men Eva säger att nästa gång vi kommer dit behöver du inte göra samma procedur igen, bara bad och något färskt blodprov. 

Det är iallafall skönt att prata i lugn och ro med Eva, hon ger intryck av att vara en bestämd kvinna men detta möte är hon.. Ja vad är ordet jag söker här... Mänsklig. Hon säger också att det inte är några problem med intyg, vi kan be Karlstad ta kontakt med henne om det skulle uppstå några problem.

Vi ger dig mat och sedan går jag och byter bajsblöja på dig. När jag kommer tillbaka sitter en annan Kristinehamns-bebis med sin mamma och även en son och hans mamma som är från Götene. Nu är stämningen något lättare för det har sjunkit in att det inte blir någon op, vi vet är att du mår fint och vi får åka hem till vårt hus med dig igen. Solen skiner och det är en fin dag. I hissen stöter vi även på Håkan Hellström och i en micro-sekund vill jag säga till honom att jag sjungit hans låtar i ditt öra sedan du vägde 664 gram. Jag struntar dock i det då jag tycker att det vore hemskt att gå på honom när han är på sjukhus med sitt barn. 

Vi stannade till i Mariestad på vägen hem och du fick träffa dina kusiner för första gången. Din moster har du bara träffat när du låg i kuvös i Uppsala. Vi ska försöka få lite mer mys med dom innan de åker hem till Skåne igen. 

Så är vi nu hemma. Vi kom hem till ett mer städat hem än när vi for då din mormor och morfar Hans varit här och städat. 

Din pappa har nu precis gett dig mat och  nu ska vi bädda till dig så vi kan sova i vår säng igen. Det ska bli så skönt. Då var denna hjärteresa slut för nu. Det har varit ett rent helvete och känns förbannat jobbigt att alla dessa känslor kommer göra sig påminda snart igen. Men det är ingen idé att deppa ihop. 

Den riktiga hjälten är du Abbe.

( och din pappa som har kört runt på Göteborgs gator)