Fortsätt till huvudinnehåll

Våga släppa taget, allting ordnar sig tillslut

Ja du Abbe, hur ska man kunna skriva något efter det senaste inlägget från din pappa? Han är och förblir mitt livs kärlek och jag är så oerhört tacksam för att han vill dela sitt liv med mig. Att han är pappa till min största idol och att jag får vara bonusmamma till hans älskade dotter. 

Igår var det 6 år sedan jag och din pappa bestämde oss för att det skulle vara vi. Tänk att vi varit tillsammans i 6 år. Samtidigt känns det som jag känt honom i hela mitt liv. Men kvällen igår blev väl inte riktigt som vi tänkt oss för när du skulle sova började du spy så det fick bli ett bad för dig din stackare. Jag tyckte du kändes lite varm men det syntes inte på dig att du mådde dåligt. Inatt har du sovit bredvid oss. Det är antagligen den där förkylningen som inte vill försvinna. Du är jättesnorig och rosslig i halsen. Men idag ska det köpas ny snorsug så vi får bort det där eländet. Du är go och glad som alltid iallafall. 

I morgon ska vi till audionomen för att kolla din hörsel och sedan blir det läkarbesök. Ska fråga läkaren om lite saker jag funderat över som tillexempel remissen till din hypospadi. Sedan tycker jag det här med dagis är så otroligt jobbigt. Jag vet ju att det är bäst för dig, just nu är det lite läskigt för dig att umgås med andra småbarn. Du är ju inte så van. Du fick ju inte träffa andra förrän dina operationer var gjorda. Speciellt på rytmiken blir du väldigt blyg( redan innan musiken börjat) 
Och jag ska erkänna att det varit jobbigt för mig med. Tänk att höra i månader att vi inte ska umgås med andra, och speciellt inte barn pga smittorisk. Och sedan helt plötsligt ska vi tänka precis tvärtom. Det är klart att hjärnan blir lite rubbad. Därför är jag så glad och lite stolt att vi drar iväg på lite olika saker där du får träffa andra i din ålder. Det är klart att du får ta den tid du behöver. Vi skyndar långsamt.

Men detta med förskola är en sak för sig. Jag vill att du ska känna dig som vilket annat barn som helst. Jag vill att du ska få bra fina kompisar och få äta god näringsrik mat. Men sedan är det viktigt att personalen kan lära känna dig på riktigt så de ser om något inte står rätt till med dig. Jag vet att det inte finns någon garanti för att du ska må bra i femton år framöver tills nästa operation ska göras. Och jag vet att jag kommer bli en hönsmamma. En orolig sate helt enkelt. Men det vore väl konstigt annars. De flesta föräldrar känner väl så när de ska lämna barnen på förskola. Men tanken på att jag inte kan ha koll på dig, att jag ska låta det ansvaret gå över till någon annan, det är det som känns jobbigast tror jag. Men frågor är nerskrivna till doktor Hugo så förmodligen kan jag bli lite lugnare efter morgondagens besök. Just nu vet jag inte HUR orolig jag ska vara. Hur mycket jag bör informera förskola och föräldrar. Jag tvivlar inte på att förskole-personalen är kompetent, de kommer säkert göra ett fantastiskt jobb och förklarar jag hur jag känner har de säkert förståelse för att jag är som jag är:)
Någon som har något tips att ge? Alltid välkommet!

Idag är en fin dag och första dagen på Mejas påsklov. Så dagens plan är att få upp studsmattan. Så får vi se om vi kanske syns i någon "skvallertidning" snart?:) 

Ha en underbar dag fina läsare! 
Ut i solen och njut! 

Våga släppa taget
Allting ordnar sig tillslut
Måste leva, måste våga
Våga släppa taget, släppa taget
Leva för dagen
Våga ta mig ur min bur
Måste leva, måste våga
Våga släppa taget

Kommentarer

  1. Jag kände likadant inför förskolan som du gör. Jag valde dagmamma istället och är oerhört glad över det beslutet. Blir lite lugnare för barnet känner jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sandra! Tusen tack för tipset. Jag är själv dagmamme-barn och har väldigt fina erfarenheter om det. Dock var jag ensam där och jag vill verkligen att lille Abbe ska få lättare att umgås med andra barn, speciellt nu när han visat att han har lite svårt för det. Jag förstår självklart det positiva med dagmammor. Dock säger hjärtat att förskola blir bra för honom. Vi får hoppas det beslutet är rätt, annars för vi lösa det. Tack för att du tittade in. Stor kram

      Radera
  2. Hej!
    Vilken fantastisk blogg du har! Jag läser ofta men kommenterar sällan, det är spännande att följa er resa och jag hoppas verkligen du skriver en bok! Denna gång kommenterar jag för att ge ett tips, vår lilla tjej hade en förkylning som aldrig gav sig när hon var mindre och fick ett tips om att sluta suga ur näsan (ja hur fräscht låter det?) för när man gör det blir slemhinnorna torra och det produceras mer snor. Spruta in koksaltlösning (finns som nässpray) eller låt det bara var ahelt enkelt, snoret försvann på ett par dagar från vår lilla när vi slutade!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sara. Tusen tack för dina ord. Bok- ideerna finns ständigt med mig och nu har jag börjat kommit ett steg närmare, det känns riktigt kul! Dock svårt att bestämma hur jag ska göra, lätt att den göra den nischad men jag vill samtidigt att det ska vara en bok som känns intressant att läsa för alla. Vi får se hur det blir:)

      Ja! Det där har jag också läst om! Vi har använt koksaltlösning förut och nu i några veckors tid har vi struntat i snorsugen men nu har snuvan stannat kvar för länge så nu tänkte jag att jag får prova igen. Men det har du rätt i, koksaltlösning är nog bättre som första val. Tack så hemskt mycket för ditt tips! Min hjärna glömmer saker för fort:)
      Tack för att du läser bloggen om Abbe, då kanske jag har ett köp på min bok iallafall?;) Kram

      Radera
    2. Haha! Jag torr du har många köp på din bok när den kommer ut (lägg märke till att jag använder när, inte om ;)), men helt säkert ett ja!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...