Fortsätt till huvudinnehåll

Sången om oss

Min lilla hjälte.
Vi har hunnit med mycket i veckan som varit. Och haft besök av både släkt och vänner. I onsdags var du, jag och Kristin till sjukgymnasten. Du gör sånna framsteg min älskade gosse. Det känns som varje gång vi är där är det en ny polett som trillar ner. Sjukgymnasten tog fram ett litet bord och jag gjorde så du satte dig på knäna. Från det tog du ena foten i backen och vips så stod du där alldeles själv och höll i bordet. Då tittade mamma på Kristin och vi båda fick en stolt-tår i ögat. Efter det var vi nere på golvet och du började krypa! På ditt egna lilla vis förstås. Ena benet kryper du med och det andra hasar du med. Din farmor säger att din pappa gjorde likadant när han var liten. Nu går det framåt med stormsteg iallafall! 

Efter det tog vi fika på stan med kristins mamma. Vi gick till söta grodan och Ingela gick runt och visade dig vart alla grodor fanns. En bebis försökte få kontakt med dig men du rynkade bara pannan och var mer intresserad av bilarna som åkte utanför. 

I torsdags var vi på rytmik men jag visste redan innan att det skulle bli lite kinkigt. Du hade inte vilat något innan så efter ett tag började du lipa. Men ståbasen är alltid lika fascinerande. Johanna och Tage skjutsade oss och oplanerat blev det fikastund efteråt-mycket trevligt. 

I går kom farmor och faster på besök och tog med dig bort till gammelmormor så jag och pappa kunde greja nere i källaren. Så mycket bråte överallt och kartonger vi inte ens gått igenom sedan vi flyttade in. Det var ju lite kaotisk vid den tiden om man säger så. Då låg du i magen men det visste inte mamma om riktigt än. På kvällen tittade vi på mello men när din pappa skulle natta dig spydde du..Du hade ätit rätt mycket och kört ett litet hopp-pass efteråt så det kanske blev för mycket på en gång när du skulle dricka kvällsvälling. Så då blev det ett kvällsdopp i badbaljan och sedan somnade du gott. Idag har du mått fint. 

Mamma vann ju en månadsträning på fight fit här i stan och första veckan är gjord. Jag känner mig motiverad och tycker att det är jätteroligt. Jag har aldrig varit så mycket för gym, jag tycker det är väldigt roligt med variation så detta passar mig perfekt. Alla storlekar med samma kämparglöd. Nu ska du få en energifylld mamma Albin som orkar leka ännu mer! Väldigt roligt att få göra något för mig själv. 

Idag har jag och din pappa pratat lite om mina bokplaner. Han är ett så otroligt bra stöd och bollplank. Jag som har så lätt att falla in i "jag klarar det inte-tänk" är väldigt glad att jag har en person som verkligen peppar mig och säger: DU KAN! Du vet om att jag älskar dig för det, Anders? 

Nu är älskade Meja hemma igen, family completed. Vi har spelat lite tv-spel här ikväll och ätit väldigt god mat á la Bobban. 

Häromdagen pratade jag och din pappa om att du inte riktigt är klar än med ditt hjärta. Jag har tänkt att om det nu blir så som vi hoppas, att du får växa till dig och inte behöver göra något förrän vid tonåren, så är ju det det bästa. För då är du stor nog att förstå att det behövs göras. Men din pappa sa då att han tycker det är jobbigt. Just att behöva höra dig säga: mamma, pappa: jag vill verkligen inte. Jag är rädd. 
Då högg det till i hjärteroten på mig. För vi pratar inte ofta om det, du är ju som vilket annat barn som helst nu. Men någon gång kommer vi få vara med om just det. Och det kommer göra så ofantligt ont. Att känna den här maktlösheten igen. Vi skulle göra allt för att du skulle få slippa det. Men vi kan inte. Och det får kännas förjävligt. För det är det rent ut sagt.

Mitt älskade hjärta.
Jag minns första gången jag såg dig. 
Det blev inte som vi hade planerat.
Men jag visste att jag älskade dig mer än livet självt. Denna väg tog en annan bana än den vi tänkt och jag har blivit någon jag inte ens visste fanns. Du har gjort mig till en starkare och mer kärleksfull person. Du har visat mig vad livet verkligen handlar om. Jag skulle inte ändra på något. I mina ögon är du helt perfekt.
Tack för att du är du. Det är en ära att kämpa i denna strid vid din sida, min lilla krigare. Och tillsammans ska vi rida ur varje storm.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Ack Värmeland du sköna

Då var denna dag till ända.  En sak jag kan tänka mig är svårt att förstå för er som inte har haft barn på neo är att dagen består av ett enda stort schema. Jag förstår om det låter konstigt. Vad finns mer att göra än att titta till sitt barn? Nu är ju mitt fall lite annorlunda eftersom jag har min sambo på MAVA så det är ju ännu ett till ställe jag vill vara på. Men om jag backar några dagar tills innan Anders hamnade på MAVA:  8.00 går upp och gör sig i ordning 8.30 upp en våning & pumpar bröstmjölk 9.00 träffar lillen och lyssnar till ronden.  10.00 Upp en våning till och kollar blodtrycket 10.30 går ner och äter frukost 11.00 går upp och pumpar bröst 11.20 förbereder känguru 11.40-14.40 sitter hud mot hud 14.40 byter blöja och bäddar rent 15.00 pumpar bröst 15.15 går ner och lagar/ äter lunch 16.00 går upp igen till killen och pappa sitter känguru ( jag kollar på) 18.00 pumpa bröst ( här finns möjlighet till handling, gråtande sammanbrott eller sitta och prata med...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...