Fortsätt till huvudinnehåll

Vi mår bra YES vi mår bra

Idag Abbe ska vi ta med dig på barnmässan i Karlstad. En rolig dag för många. Men för mig känns det såå mycket mer.
Förra året kunde jag inte ta med dig. Då åkte jag med din syster. Men du var med mig i tanken hela tiden. 

Jag kommer ihåg att alla fick ta en gratis goodiebag till sitt nyfödde barn. Och det var med tårar bakom ögonlocken jag höll hårt i den där påsen. Alla gick runt med sina barn i sina vagnar och jag tänkte: om ni bara visste vad lyckligt lottade ni är. 
Jag tittade på den där nappen som låg i påsen och tänkte: Herregud vad stor den är! Och det var den minsta som fanns i vanliga butiker:) 

Vi gick förbi något seminarium som handlade om amning och jag önskade att jag hade haft det som mitt enda problem. Jag såg gravida kvinnor som stolt visade upp sin stora mage och jag kände en saknad att jag aldrig hann bli så stor innan du behövde komma ut. En del har försökt trösta mig med det, att det är skönt att jag missade det för det är så jobbigt. Och det förstår jag med. Men det har varit jättejobbigt rent psykiskt att inte fått vara med om det. Mitt barn hade mått som bäst därinne om det inte vore för att vi blev sjuka. 

Men det var väldigt mysigt att få göra något med bara Meja. Det hade inte varit så mycket av den varan på lång tid innan. Och när Meja fick träffa Äntligen Hemma-Björn började jag nästan gråta av glädje. 

Jag och meja satte oss och började pyssla då vi träffade en kvinna som berättade att hon fått tvillingar som var extremprematurer. När jag frågade hur allt gått sa hon att jag skulle vända mig om. Där stod två glada busiga flickor på 8 år och mitt hopp om att detta skulle gå bra, blev mycket större. Vi skulle klara detta och nästa år skulle vi få gå tillsammans på barnmässan. 

Och nu mina vänner är vi framme!!! Kärlek!

Kommentarer

  1. Men åh! Jag var också på mässan i söndags, typiskt att vi inte sprang på varandra! ❤

    SvaraRadera
  2. Åh så synd Sandra! Det hade varit så roligt att få träffa er! kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Ack Värmeland du sköna

Då var denna dag till ända.  En sak jag kan tänka mig är svårt att förstå för er som inte har haft barn på neo är att dagen består av ett enda stort schema. Jag förstår om det låter konstigt. Vad finns mer att göra än att titta till sitt barn? Nu är ju mitt fall lite annorlunda eftersom jag har min sambo på MAVA så det är ju ännu ett till ställe jag vill vara på. Men om jag backar några dagar tills innan Anders hamnade på MAVA:  8.00 går upp och gör sig i ordning 8.30 upp en våning & pumpar bröstmjölk 9.00 träffar lillen och lyssnar till ronden.  10.00 Upp en våning till och kollar blodtrycket 10.30 går ner och äter frukost 11.00 går upp och pumpar bröst 11.20 förbereder känguru 11.40-14.40 sitter hud mot hud 14.40 byter blöja och bäddar rent 15.00 pumpar bröst 15.15 går ner och lagar/ äter lunch 16.00 går upp igen till killen och pappa sitter känguru ( jag kollar på) 18.00 pumpa bröst ( här finns möjlighet till handling, gråtande sammanbrott eller sitta och prata med...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...