Fina Albin.
Så har både du och Meja haft namnsdag. Du har fått fina kläder och leksaker. Meja fick oxå kläder, film och en peng. Och ni båda fick solglasögon att ha på er när vårsolen kommer.
Meja har som sagt haft sportlov hela veckan så vi har vart nere på stan, hälsat på gammelmormor, spelat spel, tittat på film och Meja har fått varit uppe hur länge hon velat och fått sovmorgon.
Idag åkte vi först till Ica för att handla och Meja köpte lite saker för hennes peng. Sedan hämtade vi pappa och åkte hem för lunch. Efter det drog skutan till Karlstad för att ta med Meja på bio medan du var hos farmor. Faster och Jan var där oxå och när vi kom tillbaka hade du badat för hela slanten. Bion fick tummen upp för Meja och väl hemma hos farmor igen åt vi tacos och tittade på fångarna på fortet.
Sedan var det dags att åka hem. Du sov så gott i farmors säng men det gick fint att få på dig overallen och båda barnen sov sedan gott i bilen.
Idag var du så söt för du sa mamma två gånger på raken. Du visste nog inte vad du sa men det fick mig att smälta.
Tävlingsturen har varit på min sida. Jag vann först en väska från en väskaffär här i Kristinehamn och sedan vann jag en månads träning på fight fit. Så på söndag börjar jag!
Min underbara mamma har även anmält oss till Sofias Änglar. ( än blir de inte av med oss)😊 så häromdagen ringde en kvinna därifrån och vi pratade en lång stund. Man blir lite tagen på sängen när man ska börja berätta om vår resa från start. "Ja hur var det nu allt började?"och det känns nästan som att det inte är oss jag pratar om. Surrealistiskt på något vis.
Hon berättade att det var en lång och utdragen process men hon gillade oss skarpt sa hon. Vi lever på hoppet.
Ord. Tänk vad ord kan göra gott. Men det kan även göra väldigt ont. Idag har jag känt mig sårad och påhoppad pga ord. Ibland älskar jag att jag är så känslig. Ibland hatar jag det. För det tar över hela mig. Jag har tänkt på det, att jag alltid velat vara andra till lags. Så pass mycket att jag fått sota för det själv. Och jag vet egentligen inte vart det började.
Men om jag tänker tillbaka så började väl det i skolan. Jag var ju väldigt liten. Och kort. Och det medförde ju att jag var ett lätt offer. Sa jag ifrån när killarna mulade mig under vinterhalvåret? Eller när jag blev buren till killarnas omklädningsrum där de duschade mig i iskallt vatten efter gympan på min födelsedag? Eller när en klasskompis höll fast mig på träslöjden för han tyckte att han skulle få bränna in en tatuering? ( nej det gjorde han såklart inte, det tar dock inte ifrån mig rädslan jag fick). Kanske var det där någonstans, där rädslan tog vid, som jag bestämde mig för att försöka vara alla till lags. För var jag alla till lags så skulle det nog göra minst ont.
Vad jag svamlar såhär in på småtimmarna. Vad jag menar är att jag måste få visa att jag också kan bli sårad. Det kanske inte alltid måste vara jag som tar första steget till att försöka ställa saker tillrätta. Att ge och att ta Albin. Det är nyckeln.
Nej nu är det dags för mamma att försöka somna bredvid den stora mannen i hennes liv.
❤️
SvaraRadera