Fortsätt till huvudinnehåll

Hej hå hej hå, vi till vår gruva gå

Ja du Abbe bus. 
I måndags var mormor här och följde med till BVC. Du låg bra i kurvorna men vikten stod lite stilla. Inte så konstigt eftersom du varit förkyld och snorig så du har inte ätit lika mycket. Så det blir återbesök om 2 veckor och vi skulle börja ge dig lite smör i din mat. 
Mormor hade med sig lite nya smaker av burkmat, innan har ingen fallit dig i smaken. Men när mormor introducerade potatismos och lax blev det succé! 
Riktigt roligt att du äntligen tyckte om något. I morgon ska vi testa ny sort. 

I går hade vi en arkitekt på besök. Vi vill ju gärna bygga ut och han hade bra ideer. Men det handlar om så mycket pengar så vi lägger det på is, får se om vi orkar oss på något höstprojekt med det utrymme vi redan har. 

Idag har du och jag varit på vår allra första barnrytmik. Ännu ett mål jag tänkt på så många gånger där i sjukhus-sängen. Tänk när. Fick skyffla bort glädjen där i rummet för jag hade lätt kunnat börja gråta. Du fick se så många andra små människor som såg ut som du att mamma knappt fick ögonkontakt med dig en enda gång. Du spanade på de andra bebisarna. Och när en började gråta tog det inte lång stund förrän mungiporna gick ner på dig och du också började gråta. Efteråt fikade vi och det verkar vara ett härligt gäng, detta ska vi fortsätta med!

Igår var farmor och faster barnvakt åt dig medan jag och pappa gick på föräldramöte. Det är så roligt att få titta in i mejas olika böcker, se vad hon skrivit och målat. Klassen hade gjort teckningar på vad de gjort på sommarlovet. Nån hade ritat en båt, en annan en badstrand. Meja hade ritat när hon trillade ner från trappen och slog i knäet. 😂 hur söt får man bli! 
Man går alltid därifrån med ett leende på läpparna! Blir så stolt över det där barnet.

Efter rytmiken idag åkte vi och fikade hos gammelmormor och sedan hämtade vi meja. På kvällen har vi varit i en gruva i Filipstad. Fasters pojkvän visade oss in i gruvan, sedan åt vi skogsgrillad korv. En riktigt trevlig ikväll. 

I morse när jag tog upp dig i min famn fick du mina tårar på din kind. Du undrade nog varför jag var så ledsen. Mamma kunde inte sova inatt. Jag fick reda på något otroligt ledsamt som jag väljer att inte skriva om pga denna persons privatliv. Men någon vi håller väldigt kär fick igår ett tråkigt besked och jag väntade på att gråten skulle komma. Att jag fick utlopp för allt jag kände här inne. Men det kom aldrig. Istället kom det i morse när jag vaknade. Jag är så otroligt trött på allt vad sjukdom heter. Jag vill att alla i min närhet ska få må bra! 

Det är iallafall himla gott att du mår bra nu min prins. Men du har fått kämpa du med. 
I morgon har vi inget planerat och det ska bli så skönt. Hoppas vi får vackert väder så vi kan ta en promenad i vagnen, sedan blir det bärsele och städ. Här ska det bli fint! 



Kommentarer

  1. Så mycket kärlek Emelie<3 Det är första gången jag är inne här men inte den sista. Jag ska gå igenom lite gamla arkiv när orken kommer tillbaka:) Jag hoppas det inte är något allvarigt som drabbat er vän. Kärlek till er<3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...