Fortsätt till huvudinnehåll

När löven faller

Min finaste älskade underbara lille son. 
I fredags var vi hemma hos några kompisar, Meja sov över hos sin mamma. 
Det bjöds på ost och vin och härligt sällskap. Så mysigt att vi inte har långt ifrån varandra så vi kunde tgå med dig i barnvagnen. Och vilken fin familj sen. 
Med två charmtroll till ungar. De ville visa sina rum och vi gick upp med dig. Då tyckte pojken i familjen att vi skulle leka doktor och du skulle vara patient. 
Vi la dig i sängen och du fick en spruta. Sedan höll jag på att dö sötdöden! 
Pojken tog fram ett stetoskop och lyssnade på ditt hjärta. När han var färdig tittade han på mig och pappa och sa med lillgammal röst: allt låter bra! Hur klockrent som helst. Ja nu mår du alldeles fint min skatt.

På lördagen kom Meja tillbaka och farmor kom in till henne, de skulle ha shoppingdag. Pappa, du och jag åkte till åtorpsmarken där morfar, Birgitta och Alice väntade. Vi fikade och du fick lite nya kläder, pappa kom hem med serietidningar och mamma fick en välkommen-skylt. Det tog lite längre tid än väntat, vi stötte på så mycket folk som vi inte sett på länge, så det blev att vi stannade och pratade titt som tätt. 

Av dig fick morfar en mössa med texten: eddie meduza - legenden lever. Du kan allt du Abbe. 

Efter marken åkte vi hem till Lunden- din morfars föräldrahem. Det var första gången du hälsade på det men inte den sista. Vi bjöds på fisk med mos och du var fascinerad av gökuret och katten som fick äta fiskrens. 

Klockan tickade alldeles för fort och vi fick bråttom hem då meja och farmor väntade och jag skulle skriva sketch till julshowen med två kompisar. 

Väl hemma fick Meja visa vad hon fått, så mycket fina kläder och vinterjacka och vinterskor. Och lite leksaker också. Som mini-julafton. 

Farmor, pappa, meja och du fick ha myskväll medan mamma arbetade flitigt med sina vänner, tillslut blev vi klara. Då hade du lagt sig och farmor åkt hem. 

Jag tittade på medan meja och pappa spelade tvspel. 

Igår hade vi lite myshäng på morgonen medan pappa och meja var på pappas jobb. Sedan gick vi alla på promenad för att plocka lönn-löv. Sedan pysslade jag och Meja vår årliga höstbukett, så mysigt! Roligt med lite egentid med din finaste syster. Och fint väder att sitta ute i.
När jag lämnat meja hos hennes mamma hämtade jag Jannis och Emma. Vi fick till en sketch ( du fick vara med) lagom till pappa och kompisarna Bobban och Henrik kom hem från frisbee-golf-rundan. Det lagades fläskfilé med potatis och jag gjorde kantarellsås av kantarellerna vi fått med oss från Lunden, som fick gott betyg. 

Idag min älskade skatt ska vi gå till öppna förskolan för första gången. Kompisen Kacki hörde av sig häromdagen och frågade om vi ville med. Det börjar kännas väldigt kul att få gå med dig på dessa bebis-aktiviteter. Inte alls jobbigt som jag kände förut. Denna vecka har vi något varje dag och även om det bara är någon liten sak så känns schemat fullspäckat. Jag har hunnit städa lite här hemma iallafall så det känns som vi är på rätt väg. När vi kommit tillrätta ska vi göra veckoschema så hemmet får förbli städat. 

Pappa sa en så fin sak när vi diskuterade husbygge alternativt köpa nytt hus. 
Han sa att på något vis förknippas huset med dig. När vi pratat om våra mål och vad vi längtat efter under den jobbiga sjukhustiden har vi just pratat om att vi sett dig springa på den här gräsmattan. Med blöjan lite hängande. Eller när du leker i ditt rum. Springer på dessa golv. Det är något speciellt. Svårt att förklara. Hela resan började just här. 

Nej min goding, nu är det dags att göra oss iordning. Tack livet för dessa dagar.
 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...