I två dagar har jag gått och varit hängig.
I går var jag till psykologen för första gången och det kändes bra. Jag fick prata om dig, utan att känna mig tjatig. Jag fick gråta. Jag fick förklara vad som gömmer sig härinne i hjärtegropen. Om allt. Om tacksamhet, sårbarhet, rädsla, kärlek, sorg, svek och den största känslan som besöker mig just nu, nämligen det dåliga samvetet. Och psykologen sa rätt och slätt: tillåt dig att känna allt! Du får vara tacksam och ledsen på samma gång, det är okej.
Och genast kände jag mig lite bättre. För att någon annan sa dessa ord till mig. Att få höra det gjorde på något vis att jag började acceptera mig själv som jag är lite enklare. Men än är det en lång resa kvar..
Ringde min älskade mamma direkt efteråt och vi pratade en stund. Hon sa då att jag alltid varit lite inne i mig själv, att jag inte delat med mig av det som tynger mig. En uppfattning som inte jag varit medveten om. Det är bra när vi är uppriktiga mot varandra, då kan vi bättre förstå varann och oss själva. Det kanske är så, eftersom jag vet hur sjuk min mamma är, att jag inte velat belasta henne med min skit. Men en mamma är alltid en mamma. Och vi vill alltid våra ungar vårt bästa. Jag ska bli bättre på att prata med mina föräldrar. Så som jag hoppas att du alltid kommer vilja prata om dina känslor med mig.
Älskade Kristin satt barnvakt åt dig medan jag var hos skrynklaren. När jag kom tillbaka var du alldeles varm och vi hjälpte dig att få ut tre hårda korvar. Du skrek rakt in i våra hjärtan. Så ont det gjorde. Vi hade lite bråttom för vi hade lovat meja att åka till badhuset med henne, din farmor hade lovat att ha hand om dig under tiden och sedan skulle vi bli bjudna på mat. Men när vi hämtat pappa från jobbet och skulle hämta badkläderna kände din pappa att du var så varm. 39,4 när vi tog tempen. Så vi fick stanna hemma med en sjukling och en besviken meja. Pappa gjorde det bästa av situationen och köpte nya pennor till meja och så hade vi filmkväll här hemma.
Jag som några timmar tidigare sagt till psykologen att jag känner att jag blivit duktig på att inte oroa mig för dig i onödan. Det fick jag genast äta upp. Direkt börjar hjärnan komma med hemska tankar. Men vi gav dig alvedon och fick i dig mat så du sov ända till 04. Då fick du mer mat och sov sedan till kl 07. Jag tog tempen på dig på morgonen och du låg på 38. Du var lite gnällig under dagen men framåt kvällen var du glad och gymmade så mamma hann städa vardagsrummet medan pappa och meja var och golfade med Bobban.
Nu när vi tog tempen hade du ingen feber längre.
En annan sak som jag pratade med psykologen om var det här med ens sociala liv. Dels att jag förändrats som människa och ser mig just nu som en grå prick istället för glad och sprallig jag varit tidigare. Sedan tycker jag det är så sjukt svårt att komma in i vardagen. Dels med rutiner. Och sedan att hitta ork till att göra saker. Och rädslan att göra saker. Helt plötsligt kan jag gå ner på stan med dig. Jag kan anmäla oss till olika bebis-saker. Men det är svårt att ta steget. Jag oroar mig fortfarande och jag finner inte orken.
Jag har ju så många vänner som fått barn relativt nyss, varför ringer jag inte dom och frågar om vi kan hitta på något istället för att sitta med dig hemma om dagarna? Jag vet att vi båda skulle må bra av det men ändå gör jag det inte. Tummen ur liksom. Med meja-veckor är det lite svårare, då ska det hämtas och lämnas till skola och sedan hålla två barn sysselsatta. Sedan är det väl så att jag just nu är inne i en svacka och vill inte att mina vänner ska tycka att jag blivit tråkig att umgås med. För att jag inte är sådär glad och härlig jag en gång var. Psykologen sa iallafall att ungefär ett år efter krisen brukar det lätta. Då börjar man känna igen sig själv igen även om jag aldrig kommer bli den jag var innan. På gott och ont.
En kompis har iallafall hört av sig om Småbarnsrytmik som är på onsdagar. Det började i onsdags men tyvärr fick jag inte tag på någon jag kunde anmäla mig till. Men imorgon skulle hon vara anträffbar så jag ska ringa då. Det är ju samtidigt något jag sett fram emot. Att få gå med dig på sånt.
När du nu har varit lite gnällig har jag förutom att ha tyckt synd om dig, känt mig lite trött på ditt skrikande. Men så läste jag några inlägg från en ängla-mamma och tårarna bara trillade nerför mina kinder. Att jag fick ta hem dig min son medan hon inte fick ta hem sin. Att jag har gjort fotavtryck med dig i mitt knä medan hon gjort det med en kall livlös fot. Att jag fick döpa dig medan hon fick anordna en begravning. Då blev jag tvungen att gå upp och viska att jag älskar dig och pussa dig på pannan.
Imorgon blir det förhoppningsvis bad med Meja. Och din farmor fyller år också så henne ska vi fira. Tänk att det är helg igen. Tiden går alltför fort ibland.
Kommentarer
Skicka en kommentar