Fortsätt till huvudinnehåll

Jag ska måla hela världen lilla mamma

Här hemma har det varit sjukstuga i närmare än vecka nu. 
Du är snorig och hostig. Din pappa är oxå förkyld. Jag har inte heller känt mig något vidare kry på sistone. Vi skulle fira din farmor förra fredagen, jag fick spy i en påse i bilen på väg dit och väl på kalaset blev det att jag låg och sov i farmors säng hela kvällen. Din pappa och storasyster åkte till badhuset i Karlstad och du blev väl omhändertagen av pappas släkt.
Pinsamt att gå på kalas och sova under hela tiden men de förstod allihop att jag inte mådde bra så det var skönt. Ja sedan har det varit lugnt i stugan. Morfar Göran och morfar Hans var här i helgen och i söndags åkte jag och hjälpte min vän Sanna Sandberg med ett fotojobb för fina underkläder vid namn CrystalBra. Det var riktigt roligt att komma bort några timmar och leka modell med vänner. Och bilderna blev jättefina! Företaget ville inte ha några "sexiga" bilder utan på vanliga människor. Tummen upp för det! Tre mammor med olika kroppsstorlekar, kan det bli bättre? :)

Sedan mitt förra inlägg är det några fina vänner som hört av sig och förklarat att mamma-livet inte alltid är så lätt och att det är många som känner som jag. Det är så skönt att känna att man inte är ensam. Det känns fortfarande lite tabu att prata om. Att livet inte är perfekt. Men så viktigt att folk kan öppna upp sig. Sedan är det en sorg att jag inte har min familj i samma stad. Vad härligt det hade varit om vi hade varit samlade. Nu bor ju min pappa och hans sambo 4 mil härifrån, och mamma och Hans 8 mil bort så det är ju inte jättelångt. Men man kan ju inte direkt "gå över" på en fika om man får lust till det. Min syster och jag har alltid varit väldigt tajta men nu bor hon 40 mil bort och det är oerhört jobbigt. Men vänner har jag här i Kristinehamn och de ska jag försöka träffa oftare. Och din pappas familj finns ju här i Kristinehamn och i Karlstad.

Nu har jag fått i mig lite frukost och du har vaknat så nu blir det att leka med dig. Mamma står inte högt i topp just nu när hon kommer med nässpray och snorsug. Men jag försöker lätta upp med bus efteråt och det brukar gå bra. 



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...