600 gram kärlek

Hej och hallå!  Blir så trött på denna månad. Ja, jag skyller på månaden fast jag egentligen borde skylla på mig själv. Jag är konstant trött och känner mig allmänt grå i jämförelse med ALLA andra. Kan det vara hösten som kommer med alla känslor? Antagligen. Och inte får jag nånting gjort heller. Kan ingen bara komma och ruska bort det där gråa från mig?  Förra veckan var jag ju hemma med Abbe. Vi var till doktorn förra torsdagen och fick Molipect för hostan. Han hade även en rodnad på trumhinnan men vi skulle avvakta. I måndags tyckte vi att du kunde gå till föris igen. Du var väldigt lekfull även fast din hosta inte riktigt var över. Det kändes skönt att komma tillbaka till mitt jobb oxå, få umgås med människor och beställa mjölk,😂  Men i onsdags ringde de från förskolan runt lunch. Då var det dags igen. Denna gång hade du spytt vid matbordet.  Och just denna dag var bilen inlämnad till verkstaden! Som tur var, hade den hunnit bli färdig så det var bara att hämta....

Herregud vilken morgon alltså!  Albin har varit förkyld och hostig hela helgen vilket var väntat då det inte var många barn på Albins förskola i fredags. De flesta var hemma med förkylning och hosta.  I helgen fick vi hjälp av farmor som hade Albin hos sig från lördag till söndag så vi skulle hinna fixa i källaren tills bergvärmen ska komma. Vi fick en del gjort och på kvällen var vi bjudna på trevlig middag med film hos några vänner.  Igår när vi hämtade Albin hade han blivit lite mer hängig och hade även feber. Med tanke på att han är så täppt i näsan har han svårt att komma till ro på natten så jag kände att det fick bli att vara hemma med honom.  Och tur var väl det! För när kl var 10.00 knackade det på dörren. En kort stund trodde jag att det var Therese. Hon kom nämligen sent igår kväll och lämnade kläder till Albin. Vi satt uppe in på småtimmarna och läste din journal som nu fanns tillgänglig på nätet. Det var väldigt intressant att läsa. Herregud vilken journ...

Då har du varit på inskolning i två veckor och är nu inne på andra veckan på vanligt schema. När det var inskolning gick allt jättebra! Du märkte nästan inte ens när vi gick. Men nu när vi börjat på riktigt är det inte lika kul. Du älskar verkligen att vara på förskolan! Men när jag ska lämna dig på morgonen är du jätteledsen när jag ska gå. Och jag vet att det bara är att gå men herregud vad det svider i hjärtat! Vad tänker du om mig då min älskling?  Första dagen när jag skulle hämta dig sa de att du varit lite gnällig under dagen och det var som att trycka på en knapp! Jag började gråta därute på gården. Fick så dåligt samvete för att jag lämnat dig där när du inte mådde bra. Men personalen sa till mig att det inte alls hade varit så farligt. Då hade de ju ringt! Du hade bara en dålig dag som vi alla kan ha.  Annars går allt jättebra! Du äter bra, älskar att leka ute, vilar bra. Inget att klaga på! Det är roligt för vid hämtning är min bil alltid den som står kvar sist när ...

Hur gick då detta till? Det känns som igår, när jag låg på den där britsen i ett iskallt Umeå. Den där sköterskan som tog in katetern och jag tänkte att nu får jag urinvägsinfektion. Där jag darrade av rädsla och piller på operationsbordet och jag trodde jag skulle falla ner på golvet. När jag hörde det där ljudet. Ditt första ljud. Du gnydde. Du lät mig veta att du levde.  När jag fick hålla dina små fingrar i min, för dig, stora Hulken-hand.  När din pappa kom, med ett litet alkoholintag för att orka med flygresan och alla spänningar. När jag fick visa dig för honom. När vi fick hålla dig. All information. Alla tårar. Allt hopp. Alla sjukhus. Alla resor. När vi äntligen fick komma hem på riktigt efter operationer. Min första dag som mamma-ledig. Ta med dig till offentliga platser. Utflykter med dig. Allt det känns som igår. Tiden har gått. Du har blivit så stor.  I måndags började du på inskolning. På din förskola. WTF?? Hur gick det till?  Mamma var nervös på morg...

Då var dagen här. Kvällen innan jag ska börja jobba. Hur tusan gick detta till?? Det var ju alldeles nyss jag låg där på britsen och ringde till mina arbetskamrater att jag inte kunde komma till jobbet imorgon. Jag skulle nämligen föda barn!  Och för ett år sedan blev jag mamma-ledig med dig. Så underbart att inte ha behövt tagit några mamma-dagar innan vi kom hem på riktigt.  Så först ett år med vab och sedan ett år hemma med dig min finaste skatt.  Vad har vi egentligen gjort du och jag under detta året?  Visst har vi hälsat på öppna förskolan nån gång ibland. Varit på rytmik. Gjort lite äventyr och hälsat på vänner och familj. Men mest har vi varit hemma. Och lite dåligt samvete kan jag få när jag nu sitter och tänker tillbaka. Har jag verkligen valt alla dagar till de bästa för dig? Skulle jag kunnat gjort det roligare för dig? Men ärligt talat så är jag glad att vi inte rännt runt till alla aktiviteter. Vi har tagit hand om varandra. Du med mig och jag med dig. ...

I tisdags var vi tillbaka på Drottning Silvias sjukhus. Nästan ett år sedan sist. Och känslorna som ploppade upp är svåra att greppa och förklara om jag ska vara ärlig.  Ena känslan är nämligen tacksamheten för att allt gått så bra. Att det gått lång tid sedan vi var där och du kämpade. Vi har ju ändå varit där 4 gånger (?) innan och varje gång har verkligen varit skitjobbig. Den andra känslan är att man dras in i stormen igen. Det är som att vi aldrigåkt  hem. Den där speciella lukten som kastar sig på en så fort man kommit innanför dörrarna. Tiden har stått still. Det sitter fortfarande sjuka barn vid skeppet i entrén, det serveras fortfarande halvfabrikat i kiosken, det går fortfarande oroliga föräldrar med tårade ögon.  Visst är livet svårt att förstå sig på ibland.  Vi hittade till ännu en ny avdelning. Albin lekte i väntrummet, meja hjälpte till. Men när vi kom in till rummet och fick träffa läkaren kändes allt bra. Hon var väldigt trevlig och förklarade allt p...

Nu är vi här i Göteborg igen.  Det var ett helt år sedan vi var här sist med dig men nu var det dags.  Den här gången är det specialistmottagningen vi ska till och det har inget med ditt hjärta att göra utan nu ska de kolla det där sista problemet de rabblade upp när vi var i Umeå. Det där problemet som läkarna sa att vi inte skulle tänka på för det var det minsta besväret hos dig. Hypospadi.  Men nu i juli 2016 är det just det som står på schemat. Dina andra problem är avklarade och nu återstår detta.  Vi beslutade redan när kallelsen kom att vi skulle göra denna tripp till något mer än bara ett sjukhusbesök.  Så igår när vi installerat oss gick vi ut och åt för att sedan gå till Liseberg och kolla på Lotta. Meja och Anders åkte Kållerado och du och jag tittade på. Sedan tog vi taxi till hotellet och du tyckte det var bra konstigt att sitta i en annan barnstol än din egen. Men unga sura miner. Radion kom på och bon jovi sjöng ut för fullt. Och du diggade som tu...