Fortsätt till huvudinnehåll

Stanna eller gå?

Då har du varit på inskolning i två veckor och är nu inne på andra veckan på vanligt schema. När det var inskolning gick allt jättebra! Du märkte nästan inte ens när vi gick. Men nu när vi börjat på riktigt är det inte lika kul. Du älskar verkligen att vara på förskolan! Men när jag ska lämna dig på morgonen är du jätteledsen när jag ska gå. Och jag vet att det bara är att gå men herregud vad det svider i hjärtat! Vad tänker du om mig då min älskling? 

Första dagen när jag skulle hämta dig sa de att du varit lite gnällig under dagen och det var som att trycka på en knapp! Jag började gråta därute på gården. Fick så dåligt samvete för att jag lämnat dig där när du inte mådde bra. Men personalen sa till mig att det inte alls hade varit så farligt. Då hade de ju ringt! Du hade bara en dålig dag som vi alla kan ha. 

Annars går allt jättebra! Du äter bra, älskar att leka ute, vilar bra. Inget att klaga på! Det är roligt för vid hämtning är min bil alltid den som står kvar sist när vi kommer ut:) jag tar lite tid på mig uppenbarligen. 

Men med skola och förskola kommer bacilluskerna! Hela familjen har varit snorig, meja har haft magsjukan, jag har varit sjuk och idag fick Albin vara hemma. I två nätter har han varit otröstlig, hostat och gråtit. Så i morse bestämde vi att han fick vara hemma. Vi har tagit igen oss och tittat på Mästerflygarna. Det märks att det inte bara är hostan som är jobbig utan även alla tänder som kommit fram. Stackare! 

Nu går vi mot mörkare tider igen och lite så är det med humöret också. Eller så är det bristen av sömn de senaste dagarna som får mig lite "ur spel". Det skulle vara behövligt med en spa-weekend eller nåt men det blir svårt i både tid och pengar. Men visst är det bra att ha drömmar, både stora och små? 
Apropå drömmar så måste jag börja tänka på framtiden nu. Inte långt kvar tills min uppsägningstid är slut. Har lite idéer och ett erbjudande pågång. Samtidigt vill jag komma längre i mina bokplaner så att det inte rinner ut i sanden. Det är svårt. Eller nja, det är inte svårt. Det är jag som är svår! 




Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...
12 kommentarer
Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...
4 kommentarer
Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...
10 kommentarer
Läs mer