I tisdags var vi tillbaka på Drottning Silvias sjukhus. Nästan ett år sedan sist. Och känslorna som ploppade upp är svåra att greppa och förklara om jag ska vara ärlig.
Ena känslan är nämligen tacksamheten för att allt gått så bra. Att det gått lång tid sedan vi var där och du kämpade. Vi har ju ändå varit där 4 gånger (?) innan och varje gång har verkligen varit skitjobbig.
Den andra känslan är att man dras in i stormen igen. Det är som att vi aldrigåkt hem. Den där speciella lukten som kastar sig på en så fort man kommit innanför dörrarna. Tiden har stått still. Det sitter fortfarande sjuka barn vid skeppet i entrén, det serveras fortfarande halvfabrikat i kiosken, det går fortfarande oroliga föräldrar med tårade ögon.
Visst är livet svårt att förstå sig på ibland.
Vi hittade till ännu en ny avdelning. Albin lekte i väntrummet, meja hjälpte till. Men när vi kom in till rummet och fick träffa läkaren kändes allt bra. Hon var väldigt trevlig och förklarade allt på ett tydligt sätt. Hon tog sig tid och frågade hur Albin mådde och vi fick berätta om vår resa lite kortfattat.
Sedan drog undersökningen igång. Vi tänkte att detta kommer bli svårt, den här krabaten vill ju aldrig ligga still. Varje blöjbyte brukar vara en strid:) men doktorn tog fram blåsbubblor till meja och hon började blåsa för glatta livet. Albin låg snällt och skrattade till bubblorna.
Inte ens när läkaren skulle kolla om det var trångt i urinröret gjorde han nån min.
Efter att hon tittat en stund och förklarat vad hon tittade efter för symtom konstaterade hon att det inte kommer bli några problem för Albin. Allt handlar om kosmetiken och det får vi fundera på. Det är ju känsligt det där med att inte "se ut som alla andra" och vi vill inte att han ska må dåligt av det i framtiden. Så alternativen är att han blir omskuren eller att man syr ihop så förhuden inte bara är på ena sidan. Det låter ju fruktansvärt ont men det är ett ingrepp som går väldigt fort och barnet får åka hem samma dag. Albin kommer de vilja ha kvar under natten eftersom han är ett hjärtebarn.
Så nu blir det att läsa på lite mer och bestämma vilket alternativ som är bäst för Albin. Detta ska göras medan han bär blöja eftersom det genast blir kul att pilla på den där pillesnoppen när blöjan är väck.
Så nu vet ni hur läget ligger till. Jag kommer välja att inte skriva ut vilket beslut vi tar eftersom Albin säkert uppskattar att vi håller tyst om det. Men nu vet ni att det inte är något att oroa sig för iallafall.
Efter besöket kände vi att vi behövde åka upp till hjärtavdelningen. För att visa Meja vart vi varit och för att Albin skulle få se akvariefiskarna han tyckte så mkt om. Där tyckte jag att det kändes skönt. Att vi kunde se den här avdelningen för att vi valde att vara där. Inte att vi var tvungna. Svårt att förklara men när vi bestämde oss för att gå därifrån lättade det över bröstet.
Vi drog till Gekås hela familjen vilket också var vansinnigt gott. Dit åkte ju vi medan du var på operation men nu kunde vi åka allihop. Och det gick faktiskt ovanligt bra trots så sjukt mycket folk! Första gången vi behövde köa in på 15 år! Och vi hittade så mycket saker denna gång att vi inte visste om vi själva skulle få plats i bilen.
På onsdagen var vi först nere vid poolen på hotellet och sedan körde vi shoppingdag i Göteborg. Pappa skämmer verkligen bort oss. Alla i familjen fick Vans Nintendo-skor utom meja för inga passade henne så hon fick en jättefin tröja istället som hon var så glad för. Den ska hon ha vid skolstarten har hon bestämt.
Det kanske låter som det är 100% roligt och tacksamt hela tiden men jag vill understryka att så är det självklart inte. Har läst på senare tid om alla som mår dåligt för att andra har det så bra och de jämför hela tiden. Det är supermysigt att semestra med familjen och jag vill inte ta bort det för allt i världen. Men lätt har det inte varit hela tiden. Albin vill sitta still i matstolen max 5 minuter, sedan ska han ner på golvet. Likaså när vi är på stan. Asgrinig för att han inte får krypa bland glassplitter, att han inte får leka med kniven, att han inte förstår varför han inte får bada i foajéns fontän. Vilka elaka föräldrar! Och inte ska han somna om kvällen heller. Så ja, både upp och ner som det säkert känns för varje småbarnsförälder. En del är öppna med det och en del låtsas. Jag vill inte låtsas men jag kan förstå att det kan låta mer bomull än vad det kanske är. Men en del småsaker kanske jag tar större än andra oxå.
På torsdagen kom mormor och morfar Hans och gick på Liseberg med oss. Så himla trevligt att de ville följa med. Dels att vi kunde dela upp oss så Meja fick egentid med mig och Anders. Men oxå att de kunde åka karuseller med barnen. Albins första Lisebergsbesök. Trodde det skulle bli svårare än det blev. Han tyckte det var himmelriket att se allt som hände runtomkring. Tågen som svischade förbi. Hans favorit var att se på flumeride. Jäklar vad armar och ben hoppade!
På fredagen lämnade vi Albin hos farmor och faster och vi åkte till vänner i Karlstad. Åt gott, drack gott men framför allt umgicks med så härliga människor! Hela den familjen ger oss så mycket värme och kärlek att det inte är klokt. Och mycket musik! Tusen tack för att ni är så underbara!
Finns mycket mer att skriva men jag hinner inte mer nu. För snart får vi besök och ikväll blir det Diggiloo med mamma Hans och syrran med familj.
Tusen tack för katthjälp, tack mormor och morfar Hans för att ni ville följa med, tack farmor och faster för all hjälp med Albin och bilhjälp:) och tack till dig Anders för att jag får stå vid din sida. Och tack mina fantastiska barn som berikar mitt liv mer än ord kan beskriva.
Kommentarer
Skicka en kommentar