Nu är det dags igen min vän

Nu är vi här i Göteborg igen.

Det var ett helt år sedan vi var här sist med dig men nu var det dags.

Den här gången är det specialistmottagningen vi ska till och det har inget med ditt hjärta att göra utan nu ska de kolla det där sista problemet de rabblade upp när vi var i Umeå. Det där problemet som läkarna sa att vi inte skulle tänka på för det var det minsta besväret hos dig. Hypospadi.

Men nu i juli 2016 är det just det som står på schemat. Dina andra problem är avklarade och nu återstår detta.

Vi beslutade redan när kallelsen kom att vi skulle göra denna tripp till något mer än bara ett sjukhusbesök.

Så igår när vi installerat oss gick vi ut och åt för att sedan gå till Liseberg och kolla på Lotta. Meja och Anders åkte Kållerado och du och jag tittade på. Sedan tog vi taxi till hotellet och du tyckte det var bra konstigt att sitta i en annan barnstol än din egen. Men unga sura miner. Radion kom på och bon jovi sjöng ut för fullt. Och du diggade som tusan. Sedan kom Natalie Imbruglia. Henne gillade du not so much:)

Kort inlägg men nu blir det hotellfrukost och sedan leta avdelning.

Får bli ett längre inlägg när denna dag är över.

I bilen hit spelade vi de hjältemodiga. Vackert på nåt vis❤️

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. Tisdagen den 4 november förändrades allt. Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu. Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit. Jag startar tomt. Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni? Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn. Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd. Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar? Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son. Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av. Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...

Läs mer

600 gram kärlek

Leta i den här bloggen