Hur gick då detta till? Det känns som igår, när jag låg på den där britsen i ett iskallt Umeå. Den där sköterskan som tog in katetern och jag tänkte att nu får jag urinvägsinfektion. Där jag darrade av rädsla och piller på operationsbordet och jag trodde jag skulle falla ner på golvet. När jag hörde det där ljudet. Ditt första ljud. Du gnydde. Du lät mig veta att du levde.
När jag fick hålla dina små fingrar i min, för dig, stora Hulken-hand.
När din pappa kom, med ett litet alkoholintag för att orka med flygresan och alla spänningar. När jag fick visa dig för honom. När vi fick hålla dig. All information. Alla tårar. Allt hopp. Alla sjukhus. Alla resor. När vi äntligen fick komma hem på riktigt efter operationer. Min första dag som mamma-ledig. Ta med dig till offentliga platser. Utflykter med dig. Allt det känns som igår. Tiden har gått. Du har blivit så stor.
I måndags började du på inskolning. På din förskola. WTF?? Hur gick det till?
Mamma var nervös på morgonen. När vi kom in i första rummet stod en lapp:Välkommen Albin! Med en giraff på. Tårar i ögonvrån. Ja, välkommen Albin. Tänk att du ska börja förskolan. Du började genast leka med bilarna. De flesta barnen kom till oss, de var lite nyfikna på vad du var för en krabat. Varje gång ett annat barn säger ditt namn är det som fjärilar dansar i mitt hjärta. Jag vet inte riktigt varför men jag blir alldeles varm i kroppen.
Som när vi var ute på gården och lekte. Du och pappa hade gått för att titta på bilarna och jag ropade: Kom hit, Albin! Då står två små töser bakom mig och ropar: Ja, kom hiiiit Albin! Hmm, jag låter säkert knasig. Men det kändes så gott på nåt vis. Vår älskade kämpande Albin ska nu få börja på dagis. Få kompisar och lära sig massa saker.
Det känns faktiskt väldigt bra. Personalen är toppen! Det känns viktigt när det är de som ska ta hand om honom nu. Det är ju delvis på förskolan det börjar. Att man får lära sig om rätt och fel. Att inte knuffas eller vara elak. Att man ska vara snäll mot andra så som man vill bli behandlad själv. Inte alltid lätt men ack så viktigt!
MEN! En sak ska erkännas. Jag tänker mycket på det här med sjukdom och smitta. Jag vet att Albin kommer bli sjuk. Antagligen relativt snart. Och han måste ju få bli det, han klarar ju det nu. Men jag vet oxå att hans immunförsvar inte är det bästa vilket gör att han lättare blir sjuk och att det kan ta längre tid för honom att bli frisk. Så jag hoppas att föräldrarna till de andra barnen har ett sunt förnuft gällande vab.
Jag har ju iallafall inte handspritat alla leksaker än, det måste väl ändå ge mig tummen upp?:)
Frågan är hur det kommer kännas när vi inte längre ska ha inskolning utan lämna dig där. Herregud, vi tänker inte på det än va? Du har iallafall haft två riktigt roliga dagar med massa lek och nya intryck. Jag ser på dig att du mår bra av det och det är det viktigaste av allt. Himla skönt att både mamma och pappa får vara med dig, båda två, under dessa dagar.
Nej nu får det allt bli kvälla här. Emotionella dagar så förlåt att jag är så dålig på att höra av mig till nära och kära just nu. Ni finns med mig!
Kommentarer
Skicka en kommentar