Fortsätt till huvudinnehåll

Sätter mitt allt mitt bästa för dig

Hur gick då detta till? Det känns som igår, när jag låg på den där britsen i ett iskallt Umeå. Den där sköterskan som tog in katetern och jag tänkte att nu får jag urinvägsinfektion. Där jag darrade av rädsla och piller på operationsbordet och jag trodde jag skulle falla ner på golvet. När jag hörde det där ljudet. Ditt första ljud. Du gnydde. Du lät mig veta att du levde. 
När jag fick hålla dina små fingrar i min, för dig, stora Hulken-hand. 
När din pappa kom, med ett litet alkoholintag för att orka med flygresan och alla spänningar. När jag fick visa dig för honom. När vi fick hålla dig. All information. Alla tårar. Allt hopp. Alla sjukhus. Alla resor. När vi äntligen fick komma hem på riktigt efter operationer. Min första dag som mamma-ledig. Ta med dig till offentliga platser. Utflykter med dig. Allt det känns som igår. Tiden har gått. Du har blivit så stor. 

I måndags började du på inskolning. På din förskola. WTF?? Hur gick det till? 
Mamma var nervös på morgonen. När vi kom in i första rummet stod en lapp:Välkommen Albin! Med en giraff på. Tårar i ögonvrån. Ja, välkommen Albin. Tänk att du ska börja förskolan. Du började genast leka med bilarna. De flesta barnen kom till oss, de var lite nyfikna på vad du var för en krabat. Varje gång ett annat barn säger ditt namn är det som fjärilar dansar i mitt hjärta. Jag vet inte riktigt varför men jag blir alldeles varm i kroppen. 
Som när vi var ute på gården och lekte. Du och pappa hade gått för att titta på bilarna och jag ropade: Kom hit, Albin! Då står två små töser bakom mig och ropar: Ja, kom hiiiit Albin! Hmm, jag låter säkert knasig. Men det kändes så gott på nåt vis. Vår älskade kämpande Albin ska nu få börja på dagis. Få kompisar och lära sig massa saker. 

Det känns faktiskt väldigt bra. Personalen är toppen! Det känns viktigt när det är de som ska ta hand om honom nu. Det är ju delvis på förskolan det börjar. Att man får lära sig om rätt och fel. Att inte knuffas eller vara elak. Att man ska vara snäll mot andra så som man vill bli behandlad själv. Inte alltid lätt men ack så viktigt!

MEN! En sak ska erkännas. Jag tänker mycket på det här med sjukdom och smitta. Jag vet att Albin kommer bli sjuk. Antagligen relativt snart. Och han måste ju få bli det, han klarar ju det nu. Men jag vet oxå att hans immunförsvar inte är det bästa vilket gör att han lättare blir sjuk och att det kan ta längre tid för honom att bli frisk. Så jag hoppas att föräldrarna till de andra barnen har ett sunt förnuft gällande vab. 
Jag har ju iallafall inte handspritat alla leksaker än, det måste väl ändå ge mig tummen upp?:) 

Frågan är hur det kommer kännas när vi inte längre ska ha inskolning utan lämna dig där. Herregud, vi tänker inte på det än va? Du har iallafall haft två riktigt roliga dagar med massa lek och nya intryck. Jag ser på dig att du mår bra av det och det är det viktigaste av allt. Himla skönt att både mamma och pappa får vara med dig, båda två, under dessa dagar. 

Nej nu får det allt bli kvälla här. Emotionella dagar så förlåt att jag är så dålig på att höra av mig till nära och kära just nu. Ni finns med mig! 



Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...
12 kommentarer
Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...
4 kommentarer
Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...
10 kommentarer
Läs mer