Fortsätt till huvudinnehåll

I'm feeling like a Monday but someday I'll be Saturday night

Herregud vilken morgon alltså! 
Albin har varit förkyld och hostig hela helgen vilket var väntat då det inte var många barn på Albins förskola i fredags. De flesta var hemma med förkylning och hosta. 
I helgen fick vi hjälp av farmor som hade Albin hos sig från lördag till söndag så vi skulle hinna fixa i källaren tills bergvärmen ska komma. Vi fick en del gjort och på kvällen var vi bjudna på trevlig middag med film hos några vänner. 

Igår när vi hämtade Albin hade han blivit lite mer hängig och hade även feber. Med tanke på att han är så täppt i näsan har han svårt att komma till ro på natten så jag kände att det fick bli att vara hemma med honom. 

Och tur var väl det! För när kl var 10.00 knackade det på dörren. En kort stund trodde jag att det var Therese. Hon kom nämligen sent igår kväll och lämnade kläder till Albin. Vi satt uppe in på småtimmarna och läste din journal som nu fanns tillgänglig på nätet. Det var väldigt intressant att läsa. Herregud vilken journal du har Abbe. 10 gånger längre än än min. 

Ja nog om det. När Therese gick i natt sa hon att hon inte hade något för sig innan 12.30 och ja sa att det var bara att komma upp om hon kände för det. 

Men det var inte Therese som stod bakom dörren. Det var två grabbar som undrade om de kommit rätt. 

Där står jag i mina mjukbyxor med risigt hår, gårdagens mascara som ligger som en hinna under ögonen. Med ett snorigt barn på ena armen. Ingen bh har jag på mig heller. Tur att T-shirten var på iallafall. 

-Nja det beror på vilka ni är! säger jag medan hjärnan går på helvarv. 

-Vi skulle installera bergvärme här! säger de. 
Jag tittar ut och ser bilen: Hova rörledningsaffär! 
Jo då har de ju kommit rätt. De skulle komma den här veckan. MEN DE SKULLE RINGA FÖRST!! 

Vi hade väl hunnit halvvägs i källaren men tänkte att vi har ju på oss några dagar eftersom de inte ringt än. 
Vilken tur att jag var hemma iallafall. 
Grabbarna är väldigt trevliga och hjälper mig att flytta det som är kvar från källaren. De menar att det är ju deras fel att ingen ringt och meddelat. För mig är det lite svårt med Albin men jag sätter honom framför Mästerflygarna och springer ner till källaren för att städa undan så mycket jag kan. Efter ett tag är han inte sugen på film längre och då får jag strunta i källaren men det är inte mycket kvar. 

Jag skickar ett sms till Anders och efter ett tag ringer han upp och säger att han kommer hem på lunchen. 
Och tur är väl det! För när killarna burit ner denna värmepump och tagit lite lunch kommer Anders hem. Och upptäcker att de börjat installera FEL värmepump! 

Det är inte killarnas fel, det står fel i deras papper. Så det är bara att ta isär den och kånka upp den igen! Usch vad jag tyckte synd om dom när jag hörde deras stön och jämmer. Men otroligt serviceinriktade. Inga problem över huvud taget. Nu har de åkt iväg och Meja med kompis har kommit hem. Albin har sovit middag. Han var väldigt ledsen när han vaknade men nu har han fått i sig lite lunch så nu är vi på banan igen. Nässprayen är ingen hit men det låter så jobbigt när näsan är helt täppt. Och den där hostan. Låter som du rökt i 40 år. Men ibland orkar du ändå "hjälpa" mig med diskmaskinen eller "hjälpa mig ge katterna mat. Nu leker du med bilen. Det är skönt att du har lite ork iallafall. 

Tror inte du kommer vara pigg nog för förskolan i morgon heller så det blir att fortsätta kurera oss. Någon som sitter inne med husmorsknep för hosta på barn? Bring it on! 



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...