600 gram kärlek

Min älskling. I lördags fick du sova med mormor och morfar Hans. Jag tog med din pappa på en liten överraskning till Selma Spa i Sunne. Herregud vad skönt det var att få komma bort lite. Supergod mat, bubbelbad och bastu, det var gott för själen må jag säga. På kvällen fick vi kort på dig, att du minsann också badade med dina badankor och grodor. Då tittade vi på kortet och blev alldeles lyckliga i själen. Tänk att den där lille sonen är vår.  Din pappa har tyvärr fått problem igen med rygg och nacke. Det där han haft problem med som kommit efter hans hjärtoperation. Först trodde vi ju att det var hjärtsäcksinflammation, sedan sa kiropraktorn att det kan vara en muskelinflammation., Det känns faktiskt riktigt jobbigt att han ska få så ont. Det började i vanlig ordning med att han lyfte tungt när han gick igenom din farfars lägenhet. Efter det har det blivit värre och värre. Han tyckte det släppte rejält när han fick bada och basta men på natten fick han ännu mer ont så vi struntade...

Oj vad tiden går. Dagarna bara rusar förbi känns det som. Saker man borde hinna med slukas upp av tiden. Men förra veckan hände något fantastiskt. Meja var inne på sista veckan av sitt jullov och hennes mamma skulle ta med henne till badhuset men sedan gick inte det och Meja blev lite besviken. Då frågade Meja om inte vi kunde åka dit och följdfrågan blev då vilka som skulle åka. Varför inte hela familjen? svarade jag. Går det?  Ja det borde ju gå, Abbe har ju fått badbyxor av mormor så nu är det dax! Sagt och gjort, dagen efter åkte vi till badhuset. Hela familjen! Vilken lycka.  Vi gick först till den lilla bebis-poolen men alla ( framförallt Albin) tyckte den var på tok för kall. Så vi gick till andra bassängen och gissa om du älskade att bada! Vi var där en stund allihop, sedan gick jag och meja till stora bassängen ett tag. Efter en stund bytte vi så pappa och meja kunde leka lite oxå. Du plaskade runt hejvilt och pratade med en annan bebis som var där. Sedan fick du syn ...

Så. 2015 är nu ett avslutat kapitel.  Herregud vilket år. Mamma har aldrig känt sig så stark och samtidigt aldrig känt sig så svag. Det har varit ett sjuhelsikes tufft år. Sådär på vippen att trilla ner i Karmafallet men vi har hållt oss ovanför ytan och nu dansar vi här i körsbärsdalen istället. Och du har varit så stark mitt barn. Du har tagit dig igenom allt det svåra, legat på operationsbordet 3 gånger och trots all smärta du fått utstå har du ändå haft ett leende nära till hands. Jag kan inte säga det nog många gånger att du är och kommer förbi min stora idol. Herregud vilket makalöst barn jag fått ändå.  Första halvåret var oerhört tufft men även när vi skulle hem till vardagen. Jag är inte riktigt i mål än men jag är påväg. Igår bestämde jag och din pappa att du skulle ha din Batman-dräkt på dig innan finkläderna kom på. När jag letade efter capen som var till hittade jag det där kortet som vi fick av syster Jon i Umeå, första gången vi fick se dig utan alla grejer du h...

Min Albin. Vad det känns. Känns overkligt och i allra högsta grad verkligt på samma gång. Våra minnen från vad vi gjorde förra året flätas samman med de vi upplever just i detta nuet. Du har varit med om din första jul härhemma. Det är helt fantastiskt. Du har smakat på julmat och legat under granen. Du har sett snö och fått julklappar. Du har gått från famn till famn av våra nära och kära och jag hoppas innerligt att du känt hur kärleksfull varje kram du fått har varit.  Du har varit hos moster med familj för första gången i ditt liv. Visst har du varit med om bilturer men aldrig till Skåne förrän nu. Det gick förvånansvärt bra får jag säga. Med lite hjälp av babblarna på ditresan. Men på hemresan sov du nästan hela vägen. Och så mycket paket du fått! Hur ska vi få plats med allt:) Jag försökte göra julen så lite stressig som möjligt och tyckte jag lyckades okej i allafall. Jag hade velat hunnit mycket mer dock. Skickat en julhälsning till de sjukhus vi varit på tillexempel. Framf...

Mitt älskade lilla hjärta. Nu är mammas julshow över och vardagen är tillbaka. Vi har haft väldigt bra publiksiffra och det har varit så härligt att vara med i teaterfamiljen igen och även fått nya vänner. Sedan har det varit skönt att kunna KÄNNA att jag kan göra det här för min egen skull. Nånting som jag mår så himla bra av. Jag har aldrig varit så lycklig och tacksam för att få stå på scenen som jag varit under den här produktionen. Och det är ett bevis att jag fortfarande vågar.  I lördags satt farmor barnvakt åt dig så pappa kunde komma och titta och även vara med på festen efteråt. Vi har haft lite förkylningar i ensemblen och förra måndagen märkte jag att jag blivit hes och hostig. Dagarna gick och halsen blev inte bättre. Så typiskt när man behöver vara frisk i två helger och det skiter sig. Men det gick fint ändå. Fick sänka min låt så jag kunde komma upp på de höga tonerna och i sista numret var jag väldigt nervös att det inte skulle komma ut ett ljud från mig men jag to...

Mitt älskade barn. Här har det varit fullt upp med repetitioner för hela slanten så det har inte blivit att jag skrivit på ett tag. Du har fått varit med på lite rep och skött dig så bra.  Varje dag går jag in på bloggen för att se vad vi gjorde för ett år sedan och inte en enda gång kan jag hålla tårarna tillbaka. Tänk att det gått ett år. Och samtidigt känns allt så nära när jag läser vad jag skrivit. För ett år sedan hade jag ångest för att jag skulle lämna dig på iva, för att jag skulle få komma hem och sova i huset en natt. Samtidigt hade jag en förväntan inom mig, att få se mina vänner stå på scenen och göra det som jag och din pappa oxå skulle ha gjort. Nu ett år senare är det jag som ska stå på scenen.  Igår körde vi genrep. Jag var sjukt nervös för hur allt skulle gå. Jag har ju inte stått på scenen sedan 2013. Undrar om jag fortfarande har det i mig? Innan vi skulle gå på scenen var jag sjukt nervös men efter första numret släppte allt och sedan var det bara att köra...

Abbe. Det är nu ett år sedan jag skrev ut mitt första blogginlägg. Dagen innan hade jag upplevt den dag som för alltid kommer vara den värsta dagen i mitt liv. Du hade kommit, min 600grams bebis, 3 1/2 månad för tidigt. Du var så liten. 570 gram var du nere i den femte dagen i ditt liv. Och det var då läkaren kom med nyheten att du hade dina fyra fel i hjärtat, det hjärta som för övrigt var stort som min tumnagel. Och att det inte fanns något de kunde göra när du var så liten. Att du dessutom var unik, att de inte hade någon statistik att ge oss då detta hjärtfel var otroligt sällsynt för prematurer. Det enda vi kunde göra var att leva på hoppet. Hoppas på dig. Att du skulle orka.  100 mil bort från familj och vänner. Älskade Meja. Din pappa som blev sjuk. Men att kunna få ha dig nära. Sovandes på bröstet. Allt jag viskat. Allt jag sjungit. Jag minns första gången vi fick se kort på hur du såg ut, utan sladdar, cpap och slangar. Hur du såg ut min vän.  Vänskapen mellan föräld...