Fortsätt till huvudinnehåll

Kom så länge hjärtat slår

Min Albin.
Vad det känns. Känns overkligt och i allra högsta grad verkligt på samma gång. Våra minnen från vad vi gjorde förra året flätas samman med de vi upplever just i detta nuet. Du har varit med om din första jul härhemma. Det är helt fantastiskt. Du har smakat på julmat och legat under granen. Du har sett snö och fått julklappar. Du har gått från famn till famn av våra nära och kära och jag hoppas innerligt att du känt hur kärleksfull varje kram du fått har varit. 

Du har varit hos moster med familj för första gången i ditt liv. Visst har du varit med om bilturer men aldrig till Skåne förrän nu. Det gick förvånansvärt bra får jag säga. Med lite hjälp av babblarna på ditresan. Men på hemresan sov du nästan hela vägen. Och så mycket paket du fått! Hur ska vi få plats med allt:)

Jag försökte göra julen så lite stressig som möjligt och tyckte jag lyckades okej i allafall. Jag hade velat hunnit mycket mer dock. Skickat en julhälsning till de sjukhus vi varit på tillexempel. Framförallt till Karlstad och Umeå. Men det kommer fler månader. Jag kan skicka en hälsning en annan dag. 

Dagen innan julafton var vi först till fonus för att gå igenom din farfars begravning. Sedan fick vi besök av Kristin och Morfar Göran. På kvällen hade vi uppesittarkväll med några vänner, riktigt trevligt. Med mat, Bingolotto och paketinslagning. 

På julaftons morgon kom en kvittrande Meja in och väckte oss så vi tog frukost och öppnade klappar. Du var mest intresserad av lappar och snören. På eftermiddagen åkte meja till sin mamma och vi åkte till pappas moster för att fira med pappas släkt. Du tyckte det var intressant med tomtarnas verkstad och hoppade från famn till famn. Sedan öppnade vi paket och gissa om vi fick fina paket! Efteråt åt vi julmat och en och annan sång sjöngs innan det var dags att fara hemåt. Vi fick även sent kvällsbesök av farbror Bobban och Adam.

På juldagen kom meja tillbaka och vi började packa för att sedan bege oss ner till Skåne. Det tog sin tid men tre stopp senare var vi framme. Då stod maten på bordet och sedan var det dags för julklappsöppning. Ännu en gång fick du så fina klappar. Och Meja likaså. På kvällen gick Meja och Pappa upp på loftet medan du fick ligga i din nya resesäng med mig bredvid på soffan. På morgonen var mormor och morfar Hans så snälla och gav dig välling så mamma fick sova en timme extra. 

Sedan åkte jag, moster och mormor iväg på shoppingrunda medan karlarna och ni barn var hemma. Det var riktigt mysigt med mor-dotter-syster-tid! På kvällen spelade vi spel och såg på film och sedan blev det söndag och vi skulle åka hem. Vi valde att ta Göteborgsvägen då vädret var så dåligt och det gjorde vi helt rätt i då det inträffat trafikolyckor på den andra vägen. 

Idag kom mormor och morfar Hans på kortvisit och sedan har jag försökt röja lite i hemmet efter alla nya saker vi fått men det tar tid. Tur att det kommer fler dagar. På eftermiddagen lånade vi meja så hon fick fira julafton med pappas släkt. Hon fick så fina grejer ( och du fick smaka tårta) 

Ja, det var lite kortfattat om det vi har gjort., imorgon hoppas jag på skapligt väder så du kan få åka pulka för första gången! Jag ska göra allt jag kan för att få dig till mycket skratt. Det lägger sig som bomull runt mammas hjärta när jag hör det nämligen. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen förs...