What's going on in that beautiful mind

Oj vad tiden går. Dagarna bara rusar förbi känns det som. Saker man borde hinna med slukas upp av tiden. Men förra veckan hände något fantastiskt. Meja var inne på sista veckan av sitt jullov och hennes mamma skulle ta med henne till badhuset men sedan gick inte det och Meja blev lite besviken. Då frågade Meja om inte vi kunde åka dit och följdfrågan blev då vilka som skulle åka. Varför inte hela familjen? svarade jag. Går det? 

Ja det borde ju gå, Abbe har ju fått badbyxor av mormor så nu är det dax!

Sagt och gjort, dagen efter åkte vi till badhuset. Hela familjen! Vilken lycka. 

Vi gick först till den lilla bebis-poolen men alla ( framförallt Albin) tyckte den var på tok för kall. Så vi gick till andra bassängen och gissa om du älskade att bada! Vi var där en stund allihop, sedan gick jag och meja till stora bassängen ett tag. Efter en stund bytte vi så pappa och meja kunde leka lite oxå. Du plaskade runt hejvilt och pratade med en annan bebis som var där. Sedan fick du syn på en pappa som satt på kanten precis ovanför där vi var. Varför han inte hoppade i och badade med sitt barn är för mig en gåta. Men iallafall, du tittade verkligen på honom hela tiden och jag fnissade till lite så denna pappa skulle se vilket sött litet barn som gav sin uppmärksamhet till honom. Men pappan var en hårding. Inte en min gav han. Han såg till och med rätt arg ut och jag försökte få dig att titta på mig istället. Förgäves. Jag snurrade runt med dig och ditt huvud skulle promt vara mot pappa badkruka. Du skrattade och fnissade åt honom så jag fick lust att ställa mig upp och säga: Du kan väl åtminstone säga hej till den här lilla krabaten? Nåväl, din pappa och syster kom tillbaka och vi lekte vidare. Efter ett tag började dina läppar bli blåa så då var det dags att gå upp. 

Det var allt lite trixigt i omklädningsrummet men jag hade ju tur att Meja var med. Efteråt tog vi pannkaka på caféet och du pratade med en bebis från Thailand:) 

Nu har Meja börjat skolan igen och pappa jobbar för fullt. Vi har varit på din farfars begravning men du var hemma med Meja, mormor och morfar hans. Vi har varit och hälsat på morfar i Gullspång oxå. När jag skulle köpa pizza där kände pizzabagaren igen mig.

-Du bor i Kristinehamn va?

Då hade han jobbat på en pizzeria där. Undra om jag ska ta det som en varningssignal:)

Vår kompis Susanne har tagit med dig ut på promenad nu i två dagar. Hon är så fantastiskt snäll. Och hon gillar verkligen dig, skarpt!

Idag har vi varit hos gammelmormor Yvonne och fikat, träffat faster, jan och farmor. Imorgon kommer mormor och morfar Hans för mamma ska ta med pappa på en överraskning. Men den vågar jag inte skriva om för jag tror han tjuvläser det här.

Pappa har hittat bilder på sig själv som liten tillsammans med din farfar och ni är väldigt lika era pappor, båda två. Men glöm för tusan inte att du har din mammas tår:)

I onsdags var du och jag till sjukhuset. Vi träffade din läkare Hugo och sjukgymnasten Emma. Du tyckte inte riktigt om gelen och ultraljudet men det gick med lite babblarna. Allt såg bra ut i ditt lilla hjärta. Blåsljudet är såklart där men konstigt vore det annars. Du tittade på skärmen där ditt hjärta syntes och jag får för mig att du på något sätt känner igen det där. Sjukgymnasten såg framsteg sedan förra gången. Du gör mig så stolt. Och visst är du lite efter i motoriken men det är ju inte undra på med allt du fått genomgå. Du tar den tid du behöver. Den otroliga krigare du är. Sedan fick vi recept mot magen och bajseriet. Du kan fortfarande inte bajsa utan hjälp så nu ska vi se om detta hjälper. Sedan sa Hugo att han skulle skicka en remiss till Göteborg. Vi behöver åka dit för att fixa din hypospadi. Det känns väl lite jobbigt att vi ska dit nu igen men det är ju något som måste tittas på så vi får vara glada att det inte är något värre. Men du kommer nog få lite ont igen och det är illa nog för mamma-hjärtat. 

Det går lite segt med mina bokplaner oxå. Men jag samlar information och jag tänker på det dagligen. Kan inte sluta tänka på hur "likadana" en del situationer föräldrar emellan är men som vi uppfattar så olika. Jag som hade otroligt svårt för min Uppsala-resa med både boende och personal, det tycker någon annan förälder varit den bästa. Har det bara med inställning att göra? Hade jag känt annorlunda om jag inte varit ensam? Jag har svårt att tro att jag hade uppfattat personalen annorlunda oavsett.. 

Nej, nu får jag nog snart ta kvällen här. Jag ser att det fortfarande är folk som tittar in här och läser och jag vill bara säga tack för det. Jag förstår att det var "mest intressant" att läsa i bloggen när allt var så kritiskt. En del läste av nyfikenhet. De flesta för att de var oroliga för Albin och hela familjen. Därför blir jag så otroligt glad när jag ser att ni fortfarande vill läsa om Albins liv, i den vanliga vardag vi äntligen befinner oss i. Underbara människor därute, tusen tack för att ni tar er tid. Från djupet av mitt hjärta, TACK! Var rädda om varann därute❤️❤️

Av alla mammor i världen, valde du just mig❤️