One Year of love

Abbe.

Det är nu ett år sedan jag skrev ut mitt första blogginlägg. Dagen innan hade jag upplevt den dag som för alltid kommer vara den värsta dagen i mitt liv. Du hade kommit, min 600grams bebis, 3 1/2 månad för tidigt. Du var så liten. 570 gram var du nere i den femte dagen i ditt liv. Och det var då läkaren kom med nyheten att du hade dina fyra fel i hjärtat, det hjärta som för övrigt var stort som min tumnagel. Och att det inte fanns något de kunde göra när du var så liten. Att du dessutom var unik, att de inte hade någon statistik att ge oss då detta hjärtfel var otroligt sällsynt för prematurer. Det enda vi kunde göra var att leva på hoppet. Hoppas på dig. Att du skulle orka. 

100 mil bort från familj och vänner. Älskade Meja. Din pappa som blev sjuk. Men att kunna få ha dig nära. Sovandes på bröstet. Allt jag viskat. Allt jag sjungit.

Jag minns första gången vi fick se kort på hur du såg ut, utan sladdar, cpap och slangar. Hur du såg ut min vän. 

Vänskapen mellan föräldrarna på anhörigboendet. Skrattet. Gråten. Att jag började tala norrländska till din pappas förtret. Att vi fick låna bil av två främlingar. 

Jag undrar så hur det gick för de andra barnen på barn4. Och fina Jon, hoppas du jobbar kvar.

Jag minns när din pappa åkte hem till Meja. Hur jag såg honom gå till taxin. 

Jag minns hummerfisken jag åt innan jag fick veta att vi skulle flyga till Uppsala.

Paketen från släkt och kompisar, nya som gamla. Ensamheten i Uppsala. Första gången du öppnade dina ögon. 

Jag minns när min mamma och syster kom på besök. Hur vi åt godis i lägenheten på kvällen. Dagen efter kom din pappa och Meja och vi var en hel familj i ett dygn. Jag minns mejas osäkerhet när hon skulle få lägga handen på dig för första gången. Och hoppet när sjuksköterskan sa, när Anders och meja skulle åka, att vi kanske skulle få komma till Karlstad dagen efter.

Jag minns solen som tittade fram när personalen i flyget sa att vi snart landade i Karlstad. Jag minns Kils taxi. Taxichauffören som frågade om min son skulle klara sig. Hon som sedan fick kånka runt på min bröstmjölk. Jag minns Therese. Att jag hade tvåliga händer när vi kramades. Att vi tog lunch och hon pratade om den julshow som jag skulle varit med i, som jag är med i iår.

Jag minns när vi fick ta emot besök av familj och vänner. Att faster tog kort på dig genom kuvösen. Att leva för varje dag. Allt pipande från maskinerna. De sköterskor som jag kan sakna väldigt mycket ibland. Som kändes som min extrafamilj. Hon som gav dig smeknamnet Smulgubben. Den sköna känslan att få ta in dig på rummet. Första gången vi tittade på film. Skräckfilm med Therese och Emma. Jul på sjukhus. Nyår på sjukhus. Hemlängtan. Ovisshet. Göteborg. Sjukhus. Göteborg. Operation.  Hem. Göteborg. Operation. Hemsjukvård. Att vara på botten. Att känna livsluft. Kärlek. Värme. Otillräcklighet. Dåligt samvete. Längtan efter att få tvätta. Och städa. Och laga mat. 

Tänk att i söndags fyllde du ett år. Vi firade med släkten, hemma i vårt hus. Du är världens finaste, härligaste, starkaste pojke. Du har ett ärr på ditt bröst som alltid kommer påminna dig om vad du har varit med om, hur du har kämpat. Glöm aldrig det. Allt du klarat av. Du kommer bestiga berg. Var dig själv. Var stolt för den krigare du är. Lev livet. Tro på dig själv, så som vi trott på dig, från första stund.