Fortsätt till huvudinnehåll

Som om himlens alla små stjärnor sjöng för mig

Sitter här i soffan och iakttar min son. 
Han som sitter vid tvn och trycker på knappar som gör att ljudet inte hörs från barnprogrammet. Det är då programmet blir intressant. 
Han som tar vilken leksak som helst och börjar köra med den på golvet som en bil, samtidigt som det kommer brrrrmmmm-liknande ljud från hans plutmun. 
Han som kryper till köket för att lägga den hårda kattmaten i katternas vatten. 
Han som har kommit på det där med att öppna toalocket och lägga i godisar. 
Han som älskar att göra bus med saker han inte får röra. Som diskmaskinen.

Han som älskar musik. Som diggar genom att ta händerna upp och ner så fort det går. 
Han som blivit en person. En riktig människa. Med en egen vilja. En individ. Han som börjar förstå vad som är roligt, tryggt, ledsamt och tråkigt. 
Han som vågar testa saker gång på gång  och inte har en aning om vilka faror som finns i denna värld. 

Tänk att när han kom hade jag inte en tanke på vad den där lille krabaten i kuvösen skulle bli för en person. Jag drömde ofta hur det skulle vara att göra de där vanliga sakerna som alla tog för givet. Gå ut med honom i barnvagn. Ge honom mat utan sond. Ha gosedjur i hans säng. Få visa honom vårt hem. Få somna bredvid honom tätt intill. Klä på honom kläder. Se HONON. Utan slangar och maskiner. Men mest av allt tänkte jag på att han skulle få leva. Och att han inte fick dö. 

Och nu sitter jag här i min soffa, hemma i vårt hus och tittar på denna lilla krabat. Han som fick leva. Han som av någon anledning fick födas i Sverige, där neonatalvården är som bäst. 

Under tiden vi låg på sjukhus hade jag så många ideer om hur jag skulle kunna dra mitt strå till stacken. Men när vi kom hem blev det för mycket i min hjärna och i mitt hjärta. Allt vi varit med om skulle bearbetas. Men nu har jag äntligen tagit mitt första steg att bidra. Eftersom jag inte kunde medverka på några anordnade Hjärtebarnslopp i landet bestämde jag att vi kunde göra ett själva här i Kristinehamn. Tänkte att några vänner kanske ville vara med. Men vilken respons det har gett! Det är så jag knappt vet vad jag ska skriva. Men att det finns så många godhjärtade människor i denna stad (och runtom) är överväldigande. Jag känner en enorm glädje och värme till er alla. 

Men mest stolt är jag över min son. Han som visade ett jädra anamma från start och som lärde mig att ingenting är omöjligt. Utan honom hade jag fortsatt vara en kvinna som tagit saker för givet och som inte varit medveten om att det faktiskt finns så många hjärtebarn med familjer som kämpar. De är fler än man tror. 

Så tack Albin för allt du lärt mig om livet. Tänk att någon så liten som du kunde visa hur mycket kärlek vi har på denna jord❤️




Kommentarer

  1. Ögonen säger det här får jag inte, men jag gör det ändå!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...