Tänk att det idag är två år sedan jag fick hämta hem din pappa från sjukhuset.
Som du redan sett Albin så har din pappa också ett ärr på sitt bröst. Han har också opererat sitt hjärta. En vanlig rutinkontroll för magen som visade blåsljud på din pappa. Inget medfött utan antagligen bara väldigt mycket otur. Det kan räcka med att träna när man är förkyld och att bakterien sätter sig på ett så viktigt ställe som hjärtat.
Och när vi flera år senare fick veta att hjärtat förstorats och operationen var ett faktum, blev vi väldigt tagna på sängen. Plötsligt blev allt så verkligt och viktigt.
Och den där kvällen då jag lämnat pappa på sjukhuset i Örebro tog det tid att köra hem. Tårarna sprutade ut ur ögonen på mig. På natten låg jag vaken och ville bara att tiden skulle gå, så jag kunde få det där samtalet om att allt gått bra.
Självklart hade sjukhuset skrivit mitt nummer fel på en siffra så när jag väntat en timme längre än väntat ringde jag till dom. Jag trodde att det hade uppstått någon komplikation. Men personalen svarade glatt att han kommit till uppvak för en timme sedan och allt hade gått så bra.
Tiden efteråt var väldigt jobbig för din pappa. Han sa att det kändes som att ha blivit påkörd av ett tåg. Men för var dag repade han på sig och blev flyttad till Karlstad. Och så äntligen kom dagen då jag fick ta med mig honom hem.
Jag kommer ihåg att vi tog en promenad till stan. Vi gick till Apoteket och till mitt gamla jobb. Jag kände ändå stolthet när jag drog din pappa i rullstolen. Att jag fick vara den som hjälpte honom nu, han som hjälpt mig så mycket med stort och smått.
Och så några månader senare fick vi veta att det växte ett litet liv i mig. Och det var du min skatt. Du som också fick hjärtfel även fast det inte var ärftligt.
Det jag tycker har varit jobbigast är att se er genomgå allt som gjort så ont. Att sitta bredvid och veta att det inte finns något jag kan göra för att få smärtan bli mindre. Men ni är krigare båda två. Och det känns skönt att du har en pappa som kan berätta för dig vad ni båda varit med om. Han har en annan förståelse än jag såklart.
Ja, vi kan aldrig veta vad livet ger oss för prövningar. Men jag tycker att vi klarat av dom rätt bra ändå.
Med hjälp av vänner och familj och VARANDRA.
Och nu på lördag ska vi tillsammans gå hjärtebarnsloppet. Det jag tycker är fantastiskt är människor som bryr sig. För det är ju ganska självklart för mig, som fick en sambo och ett barn med hjärtfel. Men att det kommer folk som inte varit drabbade. Som inte vet men ändå bryr sig. Det är stort för mig. Ja och även de som är eller har en anhörig med hjärtfel, som väljer att spendera sin lördagsförmiddag med oss.
Och av alla olika organisationer som finns så väljer de att slå ett slag för hjärtebarnen.
Allt på grund av dig Albin❤️
Kommentarer
Skicka en kommentar