Som om himlens alla små stjärnor sjöng för mig

Sitter här i soffan och iakttar min son. 

Han som sitter vid tvn och trycker på knappar som gör att ljudet inte hörs från barnprogrammet. Det är då programmet blir intressant. 

Han som tar vilken leksak som helst och börjar köra med den på golvet som en bil, samtidigt som det kommer brrrrmmmm-liknande ljud från hans plutmun. 

Han som kryper till köket för att lägga den hårda kattmaten i katternas vatten. 

Han som har kommit på det där med att öppna toalocket och lägga i godisar. 

Han som älskar att göra bus med saker han inte får röra. Som diskmaskinen.

Han som älskar musik. Som diggar genom att ta händerna upp och ner så fort det går. 

Han som blivit en person. En riktig människa. Med en egen vilja. En individ. Han som börjar förstå vad som är roligt, tryggt, ledsamt och tråkigt. 

Han som vågar testa saker gång på gång  och inte har en aning om vilka faror som finns i denna värld. 

Tänk att när han kom hade jag inte en tanke på vad den där lille krabaten i kuvösen skulle bli för en person. Jag drömde ofta hur det skulle vara att göra de där vanliga sakerna som alla tog för givet. Gå ut med honom i barnvagn. Ge honom mat utan sond. Ha gosedjur i hans säng. Få visa honom vårt hem. Få somna bredvid honom tätt intill. Klä på honom kläder. Se HONON. Utan slangar och maskiner. Men mest av allt tänkte jag på att han skulle få leva. Och att han inte fick dö. 

Och nu sitter jag här i min soffa, hemma i vårt hus och tittar på denna lilla krabat. Han som fick leva. Han som av någon anledning fick födas i Sverige, där neonatalvården är som bäst. 

Under tiden vi låg på sjukhus hade jag så många ideer om hur jag skulle kunna dra mitt strå till stacken. Men när vi kom hem blev det för mycket i min hjärna och i mitt hjärta. Allt vi varit med om skulle bearbetas. Men nu har jag äntligen tagit mitt första steg att bidra. Eftersom jag inte kunde medverka på några anordnade Hjärtebarnslopp i landet bestämde jag att vi kunde göra ett själva här i Kristinehamn. Tänkte att några vänner kanske ville vara med. Men vilken respons det har gett! Det är så jag knappt vet vad jag ska skriva. Men att det finns så många godhjärtade människor i denna stad (och runtom) är överväldigande. Jag känner en enorm glädje och värme till er alla. 

Men mest stolt är jag över min son. Han som visade ett jädra anamma från start och som lärde mig att ingenting är omöjligt. Utan honom hade jag fortsatt vara en kvinna som tagit saker för givet och som inte varit medveten om att det faktiskt finns så många hjärtebarn med familjer som kämpar. De är fler än man tror. 

Så tack Albin för allt du lärt mig om livet. Tänk att någon så liten som du kunde visa hur mycket kärlek vi har på denna jord❤️