Om du var musik vore jag en sång

Älskade Abbe! 

Nu har mamma försökt skrivit på denna bloggen hur många gånger som helst men livet har kommit emellan. Och det är ju fantastiskt på sina sätt. Men det är dumt att det inte sparas, det blir svårt att komma ihåg allt roligt vi gjort.

I fredags var vi iallafall hos sjukgymnasten för första gången. Hon var jättesnäll och trevlig. Hon fick lära känna dig och se vad du kunde göra och vad som var svårt. 

I bara blöjan la vi dig på en matta och du fick leka och träna på olika saker. Du hade svårt att rulla över på en sida men jag förklarade oxå att du inte var frisk ( du hostade och var snuvig) så du orkade inte till 100% och blev ledsen ibland.

Det är en sida du är lite svagare och det syns när du försöker sitta upp. Det är svårt. Men vi ska träna här hemma varje dag och har ett nytt möte om ca 3 veckor. Tänk, då har du fyllt 1 år. Helt otroligt. 

Jag vet inte om gympan gav dig inspiration för på kvällen vände du dig åt båda hållen, du är så duktig. 

I alla fall, när vi kom hem hämtade vi pappa och åkte sedan till Mejas skola som firade 20 år. Vi lyssnade när meja sjöng och sedan följde vi med in i klassrummet. Än en gång kommer tacksamheten till mig. Att du äntligen kan följa med på alla dessa saker. Det är helt fantastiskt. 

På kvällen skulle meja på halloween-disco och sedan var det mamma-helg. 

På lördagen var vi bjudna på dop. Mamma skulle sjunga: du finns inom mig. Jag vaknade med en så stor ångest. Jag var så nervös. Jag fick till och med gå och spy för jag var så illa till mods. Dels tycker jag det är så pirrigt att sjunga i kyrkan. Det är så tyst och högtidligt på något vis. Sedan har jag inte uppträtt själv på så länge, absolut inte sedan du kom. Och jag har ju blivit lite av en annan människa sedan du kom till världen. Jag var känslig redan innan men nu känner jag så mycket. Hela tiden.

För att inte tala om min prestationsångest. Jag vill så gärna att det ska bli perfekt. Att inte lilla Loves dop ska bli förstört för att jag inte sjunger fint. Därför tycker jag det är så viktigt med goda förberedelser. Och när jag skulle repa med den kantor som skulle spela kändes allt pt helvete. Hon hade inte lyssnat på låten och hade inte alls jämn rytm igenom hela låten. Och så insisterade hon att det skulle vara som i noterna: 2 höjningar. 

Ett tag var jag bra sugen på att ringa till Caroline och säga att jag inte kunde. Förklara att jag inte vill förstöra något. Men så tog jag mig i kragen och tänkte: vad tusan! Jag kan inte svika dom nu! Vad är det värsta som kan hända liksom? 

Så vi åkte till Ölme och du var så fin i din skjorta och hängsle-brallor. Jag sjöng sången och trots att jag hade lock för örat och kantorn spelade fel (såklart!) så tror jag det fick godkänt iallafall. 

På kvällen åkte vi ner till morfar Göran och åt pizza. Gökuret är fortfarande fascinerande.

På söndagen hade meja dansuppvisning. Hon dansade som vanligt så fint så jag fylldes sv stolthet. Tyvärr var ljudet på tok för högt så vi försökte hålla för öronen så gott det gick. Vi hade tänkt åka hem med dig när meja hade dansat men dumt nog dansade hon näst sist så du fick härda ut. Efter uppvisningen tog hela familjen sitt puck och pack och åkte till Borås där mormor, morfar hans och kusinerna Wille och melvin väntade. På måndagen gick vi alla på Borås djurpark. Det var väldigt skoj att se på djuren! Barnen hade fått med sig många slantar som de köpte fina djur och leksaker för.

Igår hängde vi med vår kompis Sanna till Karlstad och gick på Ikea. Vid matbordet säger Sanna: han kanske vill ha en ärta? 

Då blir jag sådär skraj igen. Herregud! Nu får jag väl skärpa mig! Så jag tuggade "hål" på ärtan och in i din mun. Och det tyckte du var gott! Så du fick även smaka liiite skagenröra oxå. Jag tror inte du får men för livet av det:)

Meja har höstlov hela denna vecka så nu har jag 2 barn att försöka hitta på grejer med. Men jag tycker det har funkat fint. Även fast det är lätt att känna sig otillräcklig. Nu på eftermiddagen ringde en kompis till Meja och frågade om hon ville leka vilket var superbra för då slapp hon följa med på jobb-möte vilket hon säkert hade tyckt varit tråkigt. Du har somnat här så jag ska försöka förflytta dig till bilbarnstolen så vi kan åka ner. 

Får se hur mammas jobb-framtid ser ut. 

Och snart är det dags för ett-årskalas. Herregud vad tiden gått först väldigt långsamt och sedan väldigt fort.