Fortsätt till huvudinnehåll

Hum hum från humlegården

Mitt älskade hjärta.
Nu är det så att mamma kommer vara borta i 2 nätter. När vi blev överraskade med babyshower så kunde inte mammas kompis Emmy närvara. Men jag fick ett kort där det stod att jag var välkommen till Stockholm där hon bor, för myshelg. Och nu är den helgen här. Så idag reser jag. Det känns väldigt roligt på alla sätt och vis. Få träffa underbara Emmy som ger mig så mycket energi. Och detta ordet SOVMORGON gör att jag nästan börjar gråta. Men nu när det bara är 4 timmar kvar tills tåget går börjar jag få abstinens från dig. Gud vad jag kommer sakna dig. Höra ditt skratt. Se ditt leende. Snosa din nacke. Pussa dig godnatt. Ojojoj hur ska detta gå? Men pappa får skicka kort på dig.

I onsdags åkte vi till kd. Kristin ville så gärna ha dig medan mamma var till psykologen. Vi parkerade på mitticity och när jag gick på vägen till mottagningen sken solen på mitt ansikte och jag kände mig så lycklig på nåt vis. Väl inne hos psykologen kunde jag inte annat än le och när hon frågade mig hur allt var kvittrade jag fram att jag mår bra nu, mycket bättre än förra gången. Att jag vet om mina problemområden, att jag ska försöka tänka annorlunda men att jag känner mig någorlunda tillfreds nu. Jag har börjat med julshowen vilket är en bra faktor för just mig, Emelie. Jag har börjat med aktiviteter med dig, är ute mkt oftare. Så mötet avslutades i förtid och vi bestämde en telefontid om en månad så vi får se om detta håller. 

Din pappa har haft ont i axlarna men är lite bättre nu. Under tiden har jag haft hand om dig från morgon till kväll då han inte orkat något. Vilken respekt jag har för ensamstående föräldrar!! Är man två är det så lätt att fråga om mathjälp eller bärande. Hejja er!!

Igår var meja lite hängig. Hon är lite krasslig i halsen och framåt eftermiddagen syntes det att hon inte mådde bra. Hon blir väldigt ofta mammasjuk när hon inte känner sig frisk och så även igår. Men efter två samtal med mamma och en dos alvedon senare kände hon sig bättre. Idag var jag och du med henne till skolan. Det tyckte hon var roligt. Hon är så himla duktig den där tjejen. När det blev fruktstund började du låta lite så vi bestämde oss för att åka hem.  Nu på eftermiddagen skulle de ha disco i skolan och sedan skulle hon gå hem till sin mamma. 

Jag behöver verkligen börja packa nu. Vi ska gå ner till tvättstugan och tvätta dina kläder nu hade jag tänkt. 

Igår fyllde du elva månader. Tänk att om en månad är det ett år sen hela karusellen började. Jag har svårt att förstå det. Att tiden gått så fort men samtidigt så sakta. Vi trodde inte att vi skulle få fira din födelsedag. Men det kommer vi att få. Ett annat barn som vi delat sjukhus med fick inte det. Han skulle fyllt ett år för några dagar sedan. Vi tände ett ljus för honom. 

Mamma älskar dig till månen och tillbaka. Nu får du ha en riktigt go helg med pappa och storasyster. I morgon kommer nog farmor på besök också. 
Mitt hjärta är halvt när jag inte är med dig❤️





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...