Dagarna mörknar minut för minut

I morse när jag hade fått i dig välling somnade du på mitt bröst. Då låg jag och mindes tillbaka. Tillbaka till dagarna på sjukhuset som då var vårt hem.

Det händer något i kroppen när jag får känna hur din kropp blir tyngre, andetagen djupare och värmen strömmar från din kropp rakt in i mitt hjärta.

Och precis så var det på sjukhuset. Dagarna bestod i att ha dig på bröstet. Och hur jobbigt det än var med alla slangar och hela denna ovissheten för hur sagan skulle sluta, så var det så fridfullt att sitta där med dig i timmar. Somna med dig på mitt bröst och veta att just det här som du ger mig nu, det mår du också bra av. Jag önskade att jag hade kunnat stängt av den där hunger och toa-klockan så jag slapp lägga ner dig i kuvösen igen. För varje gång jag blev tvungen att gå ifrån dig kände jag mig verkligen halv. Och skuldfylld.

Det låter konstigt men i morse när jag låg där, längtade jag lite tillbaka till sjukhuset, och tro mig, absolut inte för anledningen till varför vi var där, att du mådde som du gjorde. Men att ha dig på mitt bröst en hel dag, få andas in din lukt( när du inte luktade tejp), känna på dina hårfjun på dina axlar. Det gav mig verkligen lugn och frid i kroppen. Har nog aldrig sovit så gott som med dig på mitt bröst. Nu för tiden får jag nöja mig med tjugo minuter. Men då har jag ju oxå en väldigt glad och sprallig pojke att leka med och ge mat. Som sagt, jag vill inte byta tillbaka för allt i världen. Men den där känslan, att ha dig så nära mig hela tiden, det har verkligen gjort gott. Tänk att för inte så många år sedan fanns inte den möjligheten. Jag hade aldrig klarat mig utan att ha dig nära.

I söndags kom älskade meja hem och tyvärr hade hon med sig en förkylning. Dessa tider nu, omöjligt att inte bli förkyld. Så på måndagen började du bli hostig och det har fortsatt. Svårt att behålla maten och du är lite mer grinig. Men du har inte så hög feber och mestadels är du glad så vi avvaktar med sjukhuset. Det är ju så segt bara. Vill harkla åt dig. Få bort det där rosslandet i halsen och rinnsnuvan. Igår var vi till tandläkaren och du fick din första borste. Inga tänder har kommit än.

Du är för söt för du har hittat min tatuering på armen och försöker ta bort den!:) det ser för roligt ut!

Nu vaknade du min skatt så nu kör vi igång igen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. Tisdagen den 4 november förändrades allt. Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu. Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit. Jag startar tomt. Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni? Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn. Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd. Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar? Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son. Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av. Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...

Läs mer

600 gram kärlek

Leta i den här bloggen