Fortsätt till huvudinnehåll

Det finns bara två av oss och det är vi

Så har hösten kommit. Det är så skönt att solen finns med. Jag brukar, som säkert många andra, tycka det blir lite mer dystert om hösten. Känna att sommaren var alldeles för kort. Kallt när man ska gå och lägga sig. Höstjackan kommer fram, sommarskorna faller i glömska i garderoben. Tankar börjar komma, tankar som kan vara deprimerande. 

Jag har haft en liten oro inför hösten. Sedan vi fått komma hem och försökt "landa" har jag ibland känt mina dagar som gråa. Att orken är borta. MEN! Just nu känns faktiskt allt bra. Vi har börjat jobba med julshowen. Jag har tagit mig iväg på rytmik och öppna förskolan med dig. Och på nåt vis känner jag mig lite "duktig" så fort jag gör något. Även fast jag känner mig som en grå prick bland människor då och då. När mammor pratar om amning, då har jag inget att säga mer än att jag tycker det låter så mysigt med bebis och mamma som somnar bredvid och tillsammans under nattamning. 

Och självklart har jag förstått att amning är skitjobbigt och gör väldigt ont. Men bilden jag får upp är den när jag är uppe mitt i natten, du är 6 dagar gammal och läget är jävligt kritiskt då de dessutom upptäckt dina hjärtfel. Jag kan på något vis gå ur mig själv och se mig sitta där, på stolen och har två trattar som suger ut mjölk. Mjölken har precis runnit till och jag har rattat pumpen till det högsta läget för att jag ska få känna fysisk smärta. Det låter helt skitdumt nu men just då kändes det rationellt. Att jag på något vis ska känna mig lite bättre i hjärteroten om jag gör så. Och tårarna forsar nerför mina kinder. Det droppar och bildas en pöl på mina mjukisbyxor. Mellan tårarna läser jag en skylt de satt upp så lägligt i pumprummet, om att det är viktigt att mamman är lugn och i harmoni när hon pumpar. Och att man ska undvika stress.
Och jag tänker: hur blev det såhär?

 Du har vaknat lite tidigare några morgonar och jag är så trött att jag inte får sova mer än några timmar. Men så tas jag tillbaka till tiden på sjukhuset där man knappt sov nånting på hela dygnet och det skulle sondmatas varannan timme, då känner jag mig plötsligt lite piggare. 
Nu kom min kompis Felicia hit så nu ska vi spåna dans. Får berätta om dina dagar lite senare. 



Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...
12 kommentarer
Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...
4 kommentarer
Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...
10 kommentarer
Läs mer