Det finns bara två av oss och det är vi

Så har hösten kommit. Det är så skönt att solen finns med. Jag brukar, som säkert många andra, tycka det blir lite mer dystert om hösten. Känna att sommaren var alldeles för kort. Kallt när man ska gå och lägga sig. Höstjackan kommer fram, sommarskorna faller i glömska i garderoben. Tankar börjar komma, tankar som kan vara deprimerande.

Jag har haft en liten oro inför hösten. Sedan vi fått komma hem och försökt "landa" har jag ibland känt mina dagar som gråa. Att orken är borta. MEN! Just nu känns faktiskt allt bra. Vi har börjat jobba med julshowen. Jag har tagit mig iväg på rytmik och öppna förskolan med dig. Och på nåt vis känner jag mig lite "duktig" så fort jag gör något. Även fast jag känner mig som en grå prick bland människor då och då. När mammor pratar om amning, då har jag inget att säga mer än att jag tycker det låter så mysigt med bebis och mamma som somnar bredvid och tillsammans under nattamning.

Och självklart har jag förstått att amning är skitjobbigt och gör väldigt ont. Men bilden jag får upp är den när jag är uppe mitt i natten, du är 6 dagar gammal och läget är jävligt kritiskt då de dessutom upptäckt dina hjärtfel. Jag kan på något vis gå ur mig själv och se mig sitta där, på stolen och har två trattar som suger ut mjölk. Mjölken har precis runnit till och jag har rattat pumpen till det högsta läget för att jag ska få känna fysisk smärta. Det låter helt skitdumt nu men just då kändes det rationellt. Att jag på något vis ska känna mig lite bättre i hjärteroten om jag gör så. Och tårarna forsar nerför mina kinder. Det droppar och bildas en pöl på mina mjukisbyxor. Mellan tårarna läser jag en skylt de satt upp så lägligt i pumprummet, om att det är viktigt att mamman är lugn och i harmoni när hon pumpar. Och att man ska undvika stress.

Och jag tänker: hur blev det såhär?

Du har vaknat lite tidigare några morgonar och jag är så trött att jag inte får sova mer än några timmar. Men så tas jag tillbaka till tiden på sjukhuset där man knappt sov nånting på hela dygnet och det skulle sondmatas varannan timme, då känner jag mig plötsligt lite piggare.

Nu kom min kompis Felicia hit så nu ska vi spåna dans. Får berätta om dina dagar lite senare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe. Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann. Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm. Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv. Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen först då som det kom en

Läs mer

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. Tisdagen den 4 november förändrades allt. Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spindelmannen.

Läs mer

Till mitt sista andetag ska jag älska dig med hjärtats alla slag

Älskade Albin. Tänk att det har gått en hel vecka sedan vi kom hem. Ofattbart när jag tänker på det. Sakta plockar vi upp spillrorna av våra liv för att bygga upp en så bra grund det bara går. Resan har varit allt annat än lätt. Om du inte varit så stark vet jag inte hur jag kunnat fortsätta leva. Tack min älskade son för att du är den du är. En krigare från första stund du tog ditt första andetag. Tack till dig för att du orkade kämpa och fortfarande gör. Och tack till gudarna däruppe som hörde alla våra böner. Idag har vi fått tid för din operation. 7 juli ska ditt bråck äntligen åtgärdas. Sjung Halleluja. Då har du kämpat med det i 8 månader. Jag ska inte sticka under stolen med att det bara känns helt fantastiskt. Ännu en gång som vi går in genom sjukhusdörrarna. Ännu en gång vi ska skrubba dig till tårar. Ännu en gång vi ska lämna bort dig för att sedan se dig ligga utslagen på iva. Med sond igen. Men tänk efteråt. När du inte har ont av det längre. Fy satan i gatan vad vi ska l

Läs mer

600 gram kärlek

Leta i den här bloggen