Det finns bara två av oss och det är vi

Så har hösten kommit. Det är så skönt att solen finns med. Jag brukar, som säkert många andra, tycka det blir lite mer dystert om hösten. Känna att sommaren var alldeles för kort. Kallt när man ska gå och lägga sig. Höstjackan kommer fram, sommarskorna faller i glömska i garderoben. Tankar börjar komma, tankar som kan vara deprimerande.

Jag har haft en liten oro inför hösten. Sedan vi fått komma hem och försökt "landa" har jag ibland känt mina dagar som gråa. Att orken är borta. MEN! Just nu känns faktiskt allt bra. Vi har börjat jobba med julshowen. Jag har tagit mig iväg på rytmik och öppna förskolan med dig. Och på nåt vis känner jag mig lite "duktig" så fort jag gör något. Även fast jag känner mig som en grå prick bland människor då och då. När mammor pratar om amning, då har jag inget att säga mer än att jag tycker det låter så mysigt med bebis och mamma som somnar bredvid och tillsammans under nattamning.

Och självklart har jag förstått att amning är skitjobbigt och gör väldigt ont. Men bilden jag får upp är den när jag är uppe mitt i natten, du är 6 dagar gammal och läget är jävligt kritiskt då de dessutom upptäckt dina hjärtfel. Jag kan på något vis gå ur mig själv och se mig sitta där, på stolen och har två trattar som suger ut mjölk. Mjölken har precis runnit till och jag har rattat pumpen till det högsta läget för att jag ska få känna fysisk smärta. Det låter helt skitdumt nu men just då kändes det rationellt. Att jag på något vis ska känna mig lite bättre i hjärteroten om jag gör så. Och tårarna forsar nerför mina kinder. Det droppar och bildas en pöl på mina mjukisbyxor. Mellan tårarna läser jag en skylt de satt upp så lägligt i pumprummet, om att det är viktigt att mamman är lugn och i harmoni när hon pumpar. Och att man ska undvika stress.

Och jag tänker: hur blev det såhär?

Du har vaknat lite tidigare några morgonar och jag är så trött att jag inte får sova mer än några timmar. Men så tas jag tillbaka till tiden på sjukhuset där man knappt sov nånting på hela dygnet och det skulle sondmatas varannan timme, då känner jag mig plötsligt lite piggare.

Nu kom min kompis Felicia hit så nu ska vi spåna dans. Får berätta om dina dagar lite senare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. Tisdagen den 4 november förändrades allt. Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Läs mer

Ack Värmeland du sköna

Då var denna dag till ända. En sak jag kan tänka mig är svårt att förstå för er som inte har haft barn på neo är att dagen består av ett enda stort schema. Jag förstår om det låter konstigt. Vad finns mer att göra än att titta till sitt barn? Nu är ju mitt fall lite annorlunda eftersom jag har min sambo på MAVA så det är ju ännu ett till ställe jag vill vara på. Men om jag backar några dagar tills innan Anders hamnade på MAVA: 8.00 går upp och gör sig i ordning 8.30 upp en våning & pumpar bröstmjölk 9.00 träffar lillen och lyssnar till ronden. 10.00 Upp en våning till och kollar blodtrycket 10.30 går ner och äter frukost 11.00 går upp och pumpar bröst 11.20 förbereder känguru 11.40-14.40 sitter hud mot hud 14.40 byter blöja och bäddar rent 15.00 pumpar bröst 15.15 går ner och lagar/ äter lunch 16.00 går upp igen till killen och pappa sitter känguru ( jag kollar på) 18.00 pumpa bröst ( här finns möjlighet till handling, gråtande sammanbrott eller sitta och prata med...

Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son. Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av. Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...

Läs mer

600 gram kärlek

Leta i den här bloggen