600 gram kärlek

Goder Afton! Hoppas ni fått en bra start på det nya året. Själv har jag inte mycket att klaga på faktiskt. Vi har inte varit sjuka sedan innan jul och det är väl det viktigaste ändå. Dessutom börjar boken ta form för var dag och jag börjar se hur mer verklig den blir. Albin är tillbaka på föris, som han tycker är hur kul som helst! De har fått en liten affärs-hörna som han verkar gilla skarpt. Albin har börjat säga så fina saker som får mamma-hjärtat att slå dubbla slag. Vad får han allt ifrån kan man undra? Som när någon varit borta, då säger han: Jag har längtat efter dig! Eller när älskade Meja kommer hem från mamma-veckan och Albin utbrister: Min älskade syster! Vi bestämde oss för att åka på familjeäventyr helgen innan Meja började skolan. Jag ska erkänna att vi hade väldigt svårt i vår planering. Jag hade haft tanken inställd på Skåne eftersom vi inte firat jul med min syster med familj men vi insåg att tiden inte räckte till. Tillslut hade Anders en idé om Skövde och så...

I några dagar har jag varit så ofantligt trött. Vet inte vad det är med mig, känns som jag tappat bort allt vad kommunikation heter. Kanske är det för att jag mellan jul och nyår varit så uppspelt på allt roligt som ska ske 2018, det år som jag känner inifrån hjärteroten ska bli förändringarnas år. För det är ju sån jag är. Får jag en idé vill jag helst att den ska vara klar dagen efter. Men så funkar det ju inte i de flesta fall. Som till exempel bolaget, där trodde jag att allt skulle hinna bli klart i slutet av 2017, för jag ville starta alla mina projekt pronto, helst igår liksom. Men så drog det ut på tiden med banken och jag förstår väl att Bolagsverket har mycket att göra inför jul såklart. Men det blev bara inte riktigt vad jag hade tänkt. Samma med mina mål för 2018, jag skulle skriva färdigt min lista, briefa gemensamma mål med min sambo, göra inspirationstavla. Inget av det har jag tagit mig för. Sedan har det varit julledighet för hela slanten. Lek från morgon till k...

Gott nytt år vänner! Herregud, vart tog tiden vägen egentligen? Mycket hat hänt sedan jag skrev sist men jag ska ändå inte låta detta inlägg bli alltför långt som det annars har en tendens att bli:) Albins 3-årsdag firades i det trånga vita huset. Han fick så fina presenter så det var inte klokt. Efter det var det min tur att fylla. 31, kändes inte som något speciellt men släkten kom i vart fall med fina presenter vilket jag uppskattade väldigt mycket. Efter det var det dags fööööör: MAGSJUKAN! Jajjemen, vi hann med det sådär dryga veckan innan jul. Veckan då alla julklappar skulle köpas, såklart! Meja var den enda som klarade sig i familjen och jag var den som spydde mest på kortast tid så att säga. 11 gånger på ett halvt dygn. Jisses alltså! Men, inget ont som inte för något gott med sig. Tänkte hör dela med mig av ett life hack! Om du får magsjukan och känner att det blir tröttsamt med vatten, testa att blanda till dig jordgubbssaft och drick. När du sedan spyr nästa gång komm...

Så är det dags för den här dagen, 4 november. Den här dagen kommer alltid kännas väldigt speciell så länge jag lever. Jag har några få datum om året som liksom alltid kommer vara fyllda med känslor. Albins födelsedag, 8 november, är väldigt blandad eftersom det var otroligt svårt den dagen han kom men samtidigt firar vi nu varje år och det är så himla tacksamt att vi får göra det. Allt gick bra tillslut. Men denna dag har jag svårt att känna mig glad och tacksam. Jag vet inte varför men jag känner mig mest ledsen. 4 november var dagen då allt drog i gång och vi drogs in i denna virvelvind som ibland fortfarande tar tag i mig och ruskar om. Att känna sig så otroligt livrädd. Att bli mamma fast varken kropp eller knopp är redo. Att inte veta om både mitt barn och jag kanske kommer dö, på riktigt? Jaja, nog om självömkan. Anledningen till att det känns skitjobbigt just precis nu har med många olika faktorer att göra. Jag är inne på dag 12 som snusfri. Och det blir inte lättare kan jag ...

Hejsan Svejsan i Höstsolen. Idag har vi en bra dag här i vita huset. Solen skiner och humöret är på topp. Jag har dessutom varit med om några intressanta saker dessa dagar som jag tänkte dela med mig av. I måndags praktiserade jag som "mamma" åt 2 småbarn. Jag hade fått förfrågan att ta hand om mitt fadderbarn Matilda och det var himla mysigt. Lite pysslande att plötsligt ta ansvar åt ett till barn som ska få mat, uppmärksamhet och kärlek men det gick superbra. Blev så stolt över Albin också. Han hjälpte till att skjutsa Matilda i vagnen och när vi kom hem så kom han med leksaker till henne som hon fick låna. Matilda var ingen konst att ha, hur snäll som helst. Inte en sur min under hela eftermiddagen, hon fann sig så gott i allt. På tisdag kväll var det vip-kväll på Salong Agaton. Min underbara vän Caroline jobbar där och jag hade inte anmält mig för jag trodde inte jag kunde gå, framförallt ni med småbarn vet hur tiden bara försvinner. Men min underbara sambo sa till ...

Jag vet att jag är grymt dålig på att skriva här på bloggen. Om ni visste så många gånger jag varit så sugen på att skriva inlägg här. Jag har ju alltid bloggat på mobilen, har varit så himla smidigt att skriva på telefonen + att alla kort finns tillgängliga ( jag är en av dom som INTE överför bilder till datorn varannan vecka). Så är det någon därute som har nåt bra tips att komma med så är jag tacksam för svar. Så, nog om det. Dags att skriva om min lille plutt. Som inte är nån liten plutt längre. När hände detta? Min lille fågelunge är nu en vacker, speciell underbar, härlig, perfekt liten svan som vant fäller ut sina vingar och provar att flyga (och som han flyger) . Jag har ju tagit upp arbetet med min bok nu igen efter en sommar med teater och jobb och det känns nästan overkligt att läsa de där blogginläggen. Herregud, har han verkligen varit så där liten?  Men jag är otroligt glad över att jag skrivit så mycket, mina gamla ord ger tillbaka både styrkan, svagheten och tac...

Ja du Abbe. Du fortsätter imponera med din styrka.  För en vecka sedan åkte vi ner till Drottning Silvias Barnsjukhus. Tillbaka till doften, tillbaka till minnen, tillbaka till vemod. Du hade äntligen fått tid för ljumskbråcket och din hypospadi. Jag stannade hemma med dig veckan innan så du inte skulle få några nya dagis-baciller, du var redan lite snorig. Men iväg kom vi! Vi stannade till i Mariestad för att bli bjudna på lite mat och kom inte till hotellet förrän sent på kvällen. Du hade somnat i bilen och var rätt trött när vi stannade till. Och hur mycket jag än ville lägga dig i sängen så gick det inte. Nu var det dags för din första dubbeldusch innan op. Jag la in en leksaksbil i duschen så du kunde bli lite lockad och det gick fint med första skrubben. Du duschade bilen och plaskade i vattnet och jag och sin pappa gjorde så gott vi kunde. Men när tvålen skulle bort var det inte lika kul. Du grät och var både förbannad och ledsen. När väl skummet var av var det dags för r...