Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar

Ja du Abbe. Du fortsätter imponera med din styrka. 

För en vecka sedan åkte vi ner till Drottning Silvias Barnsjukhus. Tillbaka till doften, tillbaka till minnen, tillbaka till vemod. Du hade äntligen fått tid för ljumskbråcket och din hypospadi. Jag stannade hemma med dig veckan innan så du inte skulle få några nya dagis-baciller, du var redan lite snorig. Men iväg kom vi! Vi stannade till i Mariestad för att bli bjudna på lite mat och kom inte till hotellet förrän sent på kvällen. Du hade somnat i bilen och var rätt trött när vi stannade till. Och hur mycket jag än ville lägga dig i sängen så gick det inte. Nu var det dags för din första dubbeldusch innan op. Jag la in en leksaksbil i duschen så du kunde bli lite lockad och det gick fint med första skrubben. Du duschade bilen och plaskade i vattnet och jag och sin pappa gjorde så gott vi kunde. Men när tvålen skulle bort var det inte lika kul. Du grät och var både förbannad och ledsen. När väl skummet var av var det dags för rond två. Stackars fina du. Du grät under hela andra proceduren. När jag och din pappa dusch-torterat dig nog tog vi på dig pyjamas och gav dig välling. Nu skulle du äntligen få sova. Men du hade blivit riktigt pigg nu och ville allt annat än natta kudden. Du skulle leka med bilar och prata för glatta livet. Tror kl var runt 02 när du tillsist gick med på att sluta de blå. 4 timmar senare var det dags att ge dig välling för sista gången och det gick väl. Kl 8 fick du dricka sista vattnet. Fina Bobban hade följt med som socialt stöd och vi turades om att gå ner till hotellfrukosten så du inte behövde se alla godsaker du inte fick äta. Nu blev det en dubbeldusch till och du visste redan vad som väntade dig så det var inte populärt.

Sedan var det dags att emla dig och du tyckte inte alls om plåstren vi satte på handryggen och i armvecket. Men de fick sitta kvar i allafall. Kl 10.30 var vi på sjukhuset. Första intrycket var att personalen var bra, vi fick en plats och du fick byta om till sjukhuskläderna. Vi pratade med läkare och narkosen. De försökte sticka dig om igen men det gick inte. Tillslut sa de att de skulle söva dig med mask och undrade vem av oss som ville följa med. Det är positivt att jag och Anders är olika i dessa stunder. Jag ville absolut följa med och Anders sa att jag gärna fick. Redan kl 11.15 kom de och sa att det var dags. Då hade jag satt mig i sängen hos Abbe och narkosläkaren tyckte jag kunde sitta kvar. Han fällde upp sidorna och så rullades jag och Albin ut från rummet. Jag fick sätta på mig mössa och "förkläde" och sedan var vi framme. Vi hade med oss gosekudden och Alfons-snutten. De testade att sticka dig en sista gång men det gick verkligen inte så sedan förklarade de att jag skulle sätta mig med Abbe i knät och hålla i hans händer. Så satte de masken över hans ansikte och han började gråta och stångas. Han flängde fram och tillbaka med huvudet och de där 15 andetagen det skulle ta för honom att somna blev allt fler. Jag höll hårt om honom och sjöng i hans öra en låt från hans älsklingsprogram "- Jag har den, jag tar den, det känns som en fjäril i magen. Jag har den, jag tar den, kom nu så fångar vi dagen.." medan tårarna brände bakom ögonlocken. Vad ska du tro om din mamma just nu?  Eftersom mitt ansikte var så nära hans andades jag oxå in lite narkosmedel. Det luktade starkt och läkaren frågade hur det går för mamma. Men allt gick bra. Tillslut somnade han och de tog snabbt bort honom från mina armar. Jag sa : Mamma älskar dig och sekunden senare var jag ute och dörren stängd. En enorm saknad satte sig genast i hjärteroten. Sjuksköterskan som följde mig ut sa pedagogiskt: Nu kan mamman lägga sig här i Albins säng så skjutsar jag bort dig. Det var väl för gulligt sagt men jag avböjde vänligt men bestämt. Jag gick med tunga steg tillbaka till rummet och kunde inte hålla tillbaka tårarna längre. Efter dryga två timmar fick vi komma till uppvak. Där låg han som en utslagen hjälte. Jag började gråta när jag såg honom ligga där. Min älskade krigare. Du får allt vara med om mycket du. Operationen hade gått bra men hade varit komplicerad sa läkaren pga hans förra operation. När Albin vaknade första gången jämrade han sig och ville ha kudden. Anders gick och hämtade och sedan somnade han om. Sköterskan sa att jag fick hålla honom i famnen om jag ville och det var skönt att få ha honom tätt intill mig igen. Efter ett tag domnade armen bort, jag var visst inte van vid att ha en tiokilos-son i bebis-ställningen längre så vi la tillbaka honom i sängen. När han vaknat igen försökte vi ge honom glass men det gick inte. Anders kom på att han kunde be Bobban köpa en chokladboll, Albins favoritgotte. Han kom tillbaka snabbt, Bobban hade nämligen redan fixat en. Albin ville ha den och fick i sig lite saft. Efter en stund fick vi åka in till rummet. Nu var det bara kisseriet som skulle komma igång. 

Jag la mig bredvid dig så försiktigt jag kunde och läste bok för dig. Din pappa somnade vid fotändan och Bobban satt bredvid. En sköterska kom och visade hur vi skulle smörja på bedövningssalvan på din snopp och när vi öppnade blöjan kissade du motvilligt. Stackars fina du. Du grät för det gjorde ont och när jag tittade ner kunde jag inte annat än förstå. Ditt bråck-plåster satt fint och hade bara blött igenom lite. Sköterskan sa att det såg jättefint ut. Men kisset var blodigt (vilket var normalt) och din snopp hade fått ett plåster. Ja du Abbe. Du måste väl undra varför vi utsätter dig för dessa saker. 

När vi bytt blöjan fick du bort din venkateter och det var dags att åka hem. Vi körde förbi Apoteket och köpte smärtstillande. Det var svårt att få in dig i bilen nu när vi inte får bära dig som vanligt på höften. Men det gick. Du sov nästan hela vägen och somnade gott i sängen. På morgonen när du vaknade var du så pigg och kry att jag fick ringa sjukhuset. 

"- Hej jag heter Emelie. Vi var hos er igår och vår son opererade ljumskbråck samt hypospadi. Det står på pappret vi fick med oss hem att restriktioner var att vila de två första dagarna. Nu är det så att Albin springer runt här för glatta livet och leker med bilar på golvet. Ska jag försöka få honom att vila eller får han leka såhär? 

Sköterskan skrattade glatt och gick för att rådfråga sina kollegor, hon kom sedan med svaret att det bara var att köra på, bara jag inte hyr en häst och låter honom rida. 

Så nu några dagar senare har vi slutat med smärtstillande. Du får snart ta ditt efterlängtade bad men du får vara hemma med mamma en vecka till innan det är dags för förskola. Min Abbe. Min hjälte.