Fortsätt till huvudinnehåll

Kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar

Goder Afton!
Hoppas ni fått en bra start på det nya året.
Själv har jag inte mycket att klaga på faktiskt. Vi har inte varit sjuka sedan innan jul och det är väl det viktigaste ändå.

Dessutom börjar boken ta form för var dag och jag börjar se hur mer verklig den blir.
Albin är tillbaka på föris, som han tycker är hur kul som helst! De har fått en liten affärs-hörna som han verkar gilla skarpt. Albin har börjat säga så fina saker som får mamma-hjärtat att slå dubbla slag. Vad får han allt ifrån kan man undra?
Som när någon varit borta, då säger han: Jag har längtat efter dig!
Eller när älskade Meja kommer hem från mamma-veckan och Albin utbrister: Min älskade syster!

Vi bestämde oss för att åka på familjeäventyr helgen innan Meja började skolan. Jag ska erkänna att vi hade väldigt svårt i vår planering. Jag hade haft tanken inställd på Skåne eftersom vi inte firat jul med min syster med familj men vi insåg att tiden inte räckte till. Tillslut hade Anders en idé om Skövde och så fick det bli.
Vi bodde på hotell och tränade på kvällen, hela familjen. Meja sprang, Anders styrketränade, jag cyklade och Albin sprang runt med pilatesboll. Dagen efter åkte vi till badhuset i Skövde. Albin kunde åka mini-rutschkanan helt själv!

Så har jag börjat tagit tag i ett mer hälsosamt 2018.
Det var Mejas mamma Sarah Mossfeldt som sökte folk till onlinecoachning och jag kände direkt att jag gärna ville prova det! Min första dag blev dock påfrestande då vi bodde på hotell vilket innebär HOTELLFRUKOST!! Men jag var duktig och avstod från det vita brödet.
Jag har gjort mina övningar sedan dess och jäklar vilken träningsvärk jag har! Herregud, att man kan ha så ont. Mitt mål är att ändra min kost utan att avstå från livets goda ting. Helt enkelt ändra mängden så jag får i mig mer grönt vilket jag inte varit duktig med senaste månaderna. Bättre kondition, minska fettet som lagt sig på min midja och känna mig piggare helt enkelt. Eftersom jag stramat åt min budget till minimala utgifter är min sporre att nå mina mål utan att det ska kosta mycket, alltså avstå från gym. Så nu har resan startat, kanske jag bjuder på någon före/efter: bild om det ger resultat :) Jag kommer uppdatera er om detta med jämna mellanrum.

En del kanske tycker det är knasigt att jag väljer min sambos ex som coach men för mig är det verkligen tvärtom. Är det någon som kan coacha är det verkligen Sarah!
Sarah har genomgått en otrolig viktresa själv. 2013, när hon vägde 100 kg bestämde hon sig för att leva ett sundare liv. Hon anlitade en coach och började träna. Hon hade även en dröm om att tävla i bikinifitness och det tog henne 1 år och 9 månader så hade hon nått sin dröm.
Eftersom vi ”delar barn” så har jag såklart lärt känna Sarah under åren.  Vi är ganska olika, speciellt när det kommer till våra mål med träningen. Bikinifitness är verkligen inte min melodi och jag vill inte ge träningen så mycket av min tid. Men det är ju det som är så fantastiskt, alla har vi olika drömmar och mål och med en coach får du ett skräddarsytt schema bara för dig!
Är det något jag avundas Sarah så är det verkligen hennes drivkraft.
Har hon bestämt sig för något så blir det så. Du kan läsa om Sarah i senaste numret av Topp Hälsa och känner ni också för att prova på detta eller har några frågor så kan ni maila henne på: coachmossfeldt@outlook.com.

Idag ska jag och Albin på hjärtkoll i Karlstad. Det känns som det har gått ett tag sedan sist och jag känner hur jag börjar noja mig. Tror det känns extra mycket eftersom jag precis skrivit om vår hjärteresa i mitt senaste kapitel. Jag glömmer som sagt bort att vi kommer få vara med om åtminstone en till hjärteresa Med Albin men när jag kommer på det hugger det till i mig. Så jag försöker att inte tänka på det för mycket.

Jag är nog lite känsligare också eftersom vi har en familjemedlem som just nu tar sina sista andetag. Han har fått leva i 99 år med en kropp som länge orkade vara pigg och kry. Han är världens sötaste lille gubbe som jag fått många fina minnen med, även om jag inte träffat honom alls ofta sedan jag flyttade till Kristinehamn.
Tänk när vi åkte till Sicilien och personalen på hotellet avrådde oss från att vara ute om kvällarna för han liknade en känd maffia-boss!
Jag önskar att han får somna in nu, slippa smärtan och morfinet.
Jag är väldigt glad över att jag fick ha honom i mitt liv och han kommer vara saknad av så många nära och kära. Döden är svår. Jag kommer nog aldrig bli sams med den.

Ta hand om varann därute allesammans och håll gärna tummarna för Abbes hjärta kl 9.45❤️
(Nu finns jag på facebook, följ mig gärna på sidan 600 gram kärlek)



Kommentarer

  1. Så glad över att du fortsätter skriva! Det känns som om du skriver min resa också eftersom jag varit med om så liknande -------- Stort tack!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...