Så är det dags för den här dagen, 4 november. Den här dagen kommer alltid kännas väldigt speciell så länge jag lever. Jag har några få datum om året som liksom alltid kommer vara fyllda med känslor. Albins födelsedag, 8 november, är väldigt blandad eftersom det var otroligt svårt den dagen han kom men samtidigt firar vi nu varje år och det är så himla tacksamt att vi får göra det. Allt gick bra tillslut.
Men denna dag har jag svårt att känna mig glad och tacksam. Jag vet inte varför men jag känner mig mest ledsen. 4 november var dagen då allt drog i gång och vi drogs in i denna virvelvind som ibland fortfarande tar tag i mig och ruskar om. Att känna sig så otroligt livrädd. Att bli mamma fast varken kropp eller knopp är redo. Att inte veta om både mitt barn och jag kanske kommer dö, på riktigt?
Jaja, nog om självömkan. Anledningen till att det känns skitjobbigt just precis nu har med många olika faktorer att göra. Jag är inne på dag 12 som snusfri. Och det blir inte lättare kan jag säga. Jag tänker på snus KONSTANT! Men förhoppningsvis går det värsta över snart. Jag känner mig rätt duktig ändå, jag har inte köpt nikotinfritt alternativ (som kostar dubbelt så mycket som min snus) utan tuggar lite mer Extra-tuggummi än tidigare bara.
Igår tyckte jag dock att jag var en aning skojfrisk. Jag och Anders åt lunch på La Cucina här i stan och när jag skulle besöka toan passade jag på att betala vår lunch. När vi sedan ätit färdigt och skulle gå sa jag till Anders: Kom! Vi struntar i att betala! Han viskade såklart nej och tittade undrande på mig. Så tog jag tag i hans ärm och sa igen: Jo kom! Vi går, det blir kul! Anders kollade på mig igen och sa barskt: NEJ!och började gå mot disken. Då kunde jag inte hålla mig längre utan sa att jag redan betalat. Och gissa om jag garvade åt det sen (ja Anders oxå faktiskt), flera timmar låg det och bubblade i kroppen.
Igår kväll fick Abbe-bus vara hos farmor medan vi gick på present-jakt. Vi hittade en del roliga saker han nog kommer bli glad för.
Vi hade planer på både spabad och tv-spel men vi båda somnade i soffan i går kväll och vet inte riktigt när vi gick upp till sängen. Trötta som tusan var vi iallafall.
Förra veckan var jag hemma och vabbade med Albin, han hade tre-dagars feber. Samtidigt bestämde jag ju mig för att sluta snusa och i samband med allt detta hamnade Albin plötsligt i trotsåldern.
Han blev en helt annan pojke. Så himla ledsen och arg, ville ta varje fight, även saker han gillar att göra vägrade han plötsligt. Gud vad mamma Emelie inte visste vad hon skulle göra. De första dagarna var verkligen värst men efter att få känt lite på det blev det lättare. Vi får lirka lite mer men överlag funkar det fint. Har ni några bra tips ni vill ge, dela gärna med er!
Nej nu får jag ta mig i kragen och få lite uträttat.
Ha en trevlig helg nu allihop.
Många kramar
Men denna dag har jag svårt att känna mig glad och tacksam. Jag vet inte varför men jag känner mig mest ledsen. 4 november var dagen då allt drog i gång och vi drogs in i denna virvelvind som ibland fortfarande tar tag i mig och ruskar om. Att känna sig så otroligt livrädd. Att bli mamma fast varken kropp eller knopp är redo. Att inte veta om både mitt barn och jag kanske kommer dö, på riktigt?
Jaja, nog om självömkan. Anledningen till att det känns skitjobbigt just precis nu har med många olika faktorer att göra. Jag är inne på dag 12 som snusfri. Och det blir inte lättare kan jag säga. Jag tänker på snus KONSTANT! Men förhoppningsvis går det värsta över snart. Jag känner mig rätt duktig ändå, jag har inte köpt nikotinfritt alternativ (som kostar dubbelt så mycket som min snus) utan tuggar lite mer Extra-tuggummi än tidigare bara.
Igår tyckte jag dock att jag var en aning skojfrisk. Jag och Anders åt lunch på La Cucina här i stan och när jag skulle besöka toan passade jag på att betala vår lunch. När vi sedan ätit färdigt och skulle gå sa jag till Anders: Kom! Vi struntar i att betala! Han viskade såklart nej och tittade undrande på mig. Så tog jag tag i hans ärm och sa igen: Jo kom! Vi går, det blir kul! Anders kollade på mig igen och sa barskt: NEJ!och började gå mot disken. Då kunde jag inte hålla mig längre utan sa att jag redan betalat. Och gissa om jag garvade åt det sen (ja Anders oxå faktiskt), flera timmar låg det och bubblade i kroppen.
Igår kväll fick Abbe-bus vara hos farmor medan vi gick på present-jakt. Vi hittade en del roliga saker han nog kommer bli glad för.
Vi hade planer på både spabad och tv-spel men vi båda somnade i soffan i går kväll och vet inte riktigt när vi gick upp till sängen. Trötta som tusan var vi iallafall.
Förra veckan var jag hemma och vabbade med Albin, han hade tre-dagars feber. Samtidigt bestämde jag ju mig för att sluta snusa och i samband med allt detta hamnade Albin plötsligt i trotsåldern.
Han blev en helt annan pojke. Så himla ledsen och arg, ville ta varje fight, även saker han gillar att göra vägrade han plötsligt. Gud vad mamma Emelie inte visste vad hon skulle göra. De första dagarna var verkligen värst men efter att få känt lite på det blev det lättare. Vi får lirka lite mer men överlag funkar det fint. Har ni några bra tips ni vill ge, dela gärna med er!
Nej nu får jag ta mig i kragen och få lite uträttat.
Ha en trevlig helg nu allihop.
Många kramar
Kommentarer
Skicka en kommentar