Jag vet att jag är grymt dålig på att skriva här på bloggen. Om ni visste så många gånger jag varit så sugen på att skriva inlägg här. Jag har ju alltid bloggat på mobilen, har varit så himla smidigt att skriva på telefonen + att alla kort finns tillgängliga ( jag är en av dom som INTE överför bilder till datorn varannan vecka). Så är det någon därute som har nåt bra tips att komma med så är jag tacksam för svar.
Så, nog om det. Dags att skriva om min lille plutt. Som inte är nån liten plutt längre. När hände detta? Min lille fågelunge är nu en vacker, speciell underbar, härlig, perfekt liten svan som vant fäller ut sina vingar och provar att flyga (och som han flyger) .
Jag har ju tagit upp arbetet med min bok nu igen efter en sommar med teater och jobb och det känns nästan overkligt att läsa de där blogginläggen. Herregud, har han verkligen varit så där liten? Men jag är otroligt glad över att jag skrivit så mycket, mina gamla ord ger tillbaka både styrkan, svagheten och tacksamheten tillbaka jag så många gånger känt. Det funkar verkligen som en reminder. När den där grå vardagen smyger sig inpå skinnet nu i höstmörkret. Det är så jäkla enkelt att bara haka sig fast vid den där onda tanken, fasen vad jobbigt att tänka på matfrågan, laga mat, tvätta,städa, hitan och ditan. Så läser jag plötsligt det där inlägget då jag LÄNGTADE efter alla de där sakerna, längtade efter en vanlig vardag.
Nej fy så pretentiöst det blev här nu, klart att jag får klaga på vardagen med alla måsten. Men ibland är det bara skönt att vila i den där tanken att jag inte ska ta allt för givet hela tiden.
Albin bus har haft en fin sommar och är nu tillbaka på förskolan. han hade ett långt sommarlov och började inte förrän 4 september. Helgen innan hade vi återbesök i Göteborg och vi bestämde att hela helgen skulle bli ett familjeäventyr.
Så på fredagen var vi först till sjukhuset, vi kom lite tidigt och åkte upp till Hjärtavdelningen för att hälsa på fiskarna. Herregud, det började tåras i kanalen direkt för mammi. Han är ju så stor nu och så fort han fick se akvariet utbrast han: TITTA! FISKAJ!
Så ställde han sig framför och viftade med sina armar som han alltid gör när han blir exalterad.
ÅHHH, VIJKA FINA FISKAJ!!! Ja du Albin, de där fiskarna har du allt blivit fascinerad av tidigare men det kommer du inte ihåg.
Det är en så otrolig känslostorm som kommer över mig på den där avdelningen. När vi går förbi Skalman-salen där du tillsammans med 3 andra barn låg och kämpade.
Eller rummet precis vid ingången, där jag skulle sova med dig den där lördagen, 4 dagar efter operation och du bara skrek och skrek av det där dumma bråcket. Då du var illröd i ansiktet och sköterskan tog dig ur mina armar och jag gråtandes försökte sjunga för dig medan mitt hjärta slets itu.
Ja nog finns det minnen som aldrig kommer försvinna. När hela familjen står i hissen säger din pappa att känslan är lite obehaglig och jag kan bara hålla med. Men även om vi vet att den där sorgsna känslan kommer att komma så vill jag ändå alltid åka upp till den där avdelningen. För vi kommer alltid gå därifrån med en påminnelse om att livet är skört och vi klarade det.
Vi åker ner till plan 1 och läkaren tittar på Albin, allt ser bra ut. Så när läkaren ska gå säger Albin: Tack så mycket, doktorn! På riktigt, hur go får man bli!
På eftermiddagen umgås vi med gudmor Kristin som nu för tiden är Götelabörg-bo. Äter gott och går i affärer. Väl på hotellet (som pappan i familjen uppgraderat till en svit!) beställer vi room service.
Dagen därpå var vi på Alfons Åberg-huset som ligger jättenära hotellet. Denna dag spelades teatern Vem spökar, Alfons Åberg. Albin är inne i en monster/spök-period just nu och hela kvarten satt han tyst och lysnade. Sedan gick vi fram till Alfons och fick både kram och high five.
Mormor och Morfar Hans väntade på oss vid Lisebergsentrén. Albin åkte Farfars Bilar och nån flygplanshistoria, väldans kul hade han. Meja åkte Balder, Kållerado, Flumeride och nåt höjd-åk. Anders blir även firad då han fyllt år. På kvällen åt vi på restaurang och somnade fort. Och på söndagen var jag på babyshower hos min vän Lovisa medan Anders tog med barnen till Universeum.
Himla mysig helg!
Ja, nu blev det ju mest skrivet om just den helgen men det är ju lite svårt att återge en hel sommar :)
Det kanske kommer lite minnen sådär pö om pö.
Jag ska snart gå och hämta Albin här. Bland det mysigaste som finns är när Albin först inte sett mig, så jag kan få iaktta honom en stund innan han kommer rusande med den där kramen.
Nästan den goaste på hela dagen faktiskt.
Jag vet väldigt väl att jag är påväg in i en sån där känslo-period nu. När det inte längre är lika ljust ute, regnet tar över mina känslor. Hösten gör verkligen något med mig. Jag minns tillbaka, årsdagen kommer närmre, ett svek och ett vemod.
Men det finns lite roliga äventyr som är bokade, det ser jag fram emot.
Ta hand om varandra! puss
Så, nog om det. Dags att skriva om min lille plutt. Som inte är nån liten plutt längre. När hände detta? Min lille fågelunge är nu en vacker, speciell underbar, härlig, perfekt liten svan som vant fäller ut sina vingar och provar att flyga (och som han flyger) .
Jag har ju tagit upp arbetet med min bok nu igen efter en sommar med teater och jobb och det känns nästan overkligt att läsa de där blogginläggen. Herregud, har han verkligen varit så där liten? Men jag är otroligt glad över att jag skrivit så mycket, mina gamla ord ger tillbaka både styrkan, svagheten och tacksamheten tillbaka jag så många gånger känt. Det funkar verkligen som en reminder. När den där grå vardagen smyger sig inpå skinnet nu i höstmörkret. Det är så jäkla enkelt att bara haka sig fast vid den där onda tanken, fasen vad jobbigt att tänka på matfrågan, laga mat, tvätta,städa, hitan och ditan. Så läser jag plötsligt det där inlägget då jag LÄNGTADE efter alla de där sakerna, längtade efter en vanlig vardag.
Nej fy så pretentiöst det blev här nu, klart att jag får klaga på vardagen med alla måsten. Men ibland är det bara skönt att vila i den där tanken att jag inte ska ta allt för givet hela tiden.
Albin bus har haft en fin sommar och är nu tillbaka på förskolan. han hade ett långt sommarlov och började inte förrän 4 september. Helgen innan hade vi återbesök i Göteborg och vi bestämde att hela helgen skulle bli ett familjeäventyr.
Så på fredagen var vi först till sjukhuset, vi kom lite tidigt och åkte upp till Hjärtavdelningen för att hälsa på fiskarna. Herregud, det började tåras i kanalen direkt för mammi. Han är ju så stor nu och så fort han fick se akvariet utbrast han: TITTA! FISKAJ!
Så ställde han sig framför och viftade med sina armar som han alltid gör när han blir exalterad.
ÅHHH, VIJKA FINA FISKAJ!!! Ja du Albin, de där fiskarna har du allt blivit fascinerad av tidigare men det kommer du inte ihåg.
Det är en så otrolig känslostorm som kommer över mig på den där avdelningen. När vi går förbi Skalman-salen där du tillsammans med 3 andra barn låg och kämpade.
Eller rummet precis vid ingången, där jag skulle sova med dig den där lördagen, 4 dagar efter operation och du bara skrek och skrek av det där dumma bråcket. Då du var illröd i ansiktet och sköterskan tog dig ur mina armar och jag gråtandes försökte sjunga för dig medan mitt hjärta slets itu.
Ja nog finns det minnen som aldrig kommer försvinna. När hela familjen står i hissen säger din pappa att känslan är lite obehaglig och jag kan bara hålla med. Men även om vi vet att den där sorgsna känslan kommer att komma så vill jag ändå alltid åka upp till den där avdelningen. För vi kommer alltid gå därifrån med en påminnelse om att livet är skört och vi klarade det.
Vi åker ner till plan 1 och läkaren tittar på Albin, allt ser bra ut. Så när läkaren ska gå säger Albin: Tack så mycket, doktorn! På riktigt, hur go får man bli!
På eftermiddagen umgås vi med gudmor Kristin som nu för tiden är Götelabörg-bo. Äter gott och går i affärer. Väl på hotellet (som pappan i familjen uppgraderat till en svit!) beställer vi room service.
Dagen därpå var vi på Alfons Åberg-huset som ligger jättenära hotellet. Denna dag spelades teatern Vem spökar, Alfons Åberg. Albin är inne i en monster/spök-period just nu och hela kvarten satt han tyst och lysnade. Sedan gick vi fram till Alfons och fick både kram och high five.
Mormor och Morfar Hans väntade på oss vid Lisebergsentrén. Albin åkte Farfars Bilar och nån flygplanshistoria, väldans kul hade han. Meja åkte Balder, Kållerado, Flumeride och nåt höjd-åk. Anders blir även firad då han fyllt år. På kvällen åt vi på restaurang och somnade fort. Och på söndagen var jag på babyshower hos min vän Lovisa medan Anders tog med barnen till Universeum.
Himla mysig helg!
Ja, nu blev det ju mest skrivet om just den helgen men det är ju lite svårt att återge en hel sommar :)
Det kanske kommer lite minnen sådär pö om pö.
Jag ska snart gå och hämta Albin här. Bland det mysigaste som finns är när Albin först inte sett mig, så jag kan få iaktta honom en stund innan han kommer rusande med den där kramen.
Nästan den goaste på hela dagen faktiskt.
Jag vet väldigt väl att jag är påväg in i en sån där känslo-period nu. När det inte längre är lika ljust ute, regnet tar över mina känslor. Hösten gör verkligen något med mig. Jag minns tillbaka, årsdagen kommer närmre, ett svek och ett vemod.
Men det finns lite roliga äventyr som är bokade, det ser jag fram emot.
Ta hand om varandra! puss
Åh vad mysigt att du skrev igen :) Går ofta och tänker på er och undrar hur ni har det och hur Albin mår! Fortsätt att ha det bra! Hälsning Siw
SvaraRadera