600 gram kärlek

Min Albin. Vad det känns. Känns overkligt och i allra högsta grad verkligt på samma gång. Våra minnen från vad vi gjorde förra året flätas samman med de vi upplever just i detta nuet. Du har varit med om din första jul härhemma. Det är helt fantastiskt. Du har smakat på julmat och legat under granen. Du har sett snö och fått julklappar. Du har gått från famn till famn av våra nära och kära och jag hoppas innerligt att du känt hur kärleksfull varje kram du fått har varit.  Du har varit hos moster med familj för första gången i ditt liv. Visst har du varit med om bilturer men aldrig till Skåne förrän nu. Det gick förvånansvärt bra får jag säga. Med lite hjälp av babblarna på ditresan. Men på hemresan sov du nästan hela vägen. Och så mycket paket du fått! Hur ska vi få plats med allt:) Jag försökte göra julen så lite stressig som möjligt och tyckte jag lyckades okej i allafall. Jag hade velat hunnit mycket mer dock. Skickat en julhälsning till de sjukhus vi varit på tillexempel. Framf...

Mitt älskade lilla hjärta. Nu är mammas julshow över och vardagen är tillbaka. Vi har haft väldigt bra publiksiffra och det har varit så härligt att vara med i teaterfamiljen igen och även fått nya vänner. Sedan har det varit skönt att kunna KÄNNA att jag kan göra det här för min egen skull. Nånting som jag mår så himla bra av. Jag har aldrig varit så lycklig och tacksam för att få stå på scenen som jag varit under den här produktionen. Och det är ett bevis att jag fortfarande vågar.  I lördags satt farmor barnvakt åt dig så pappa kunde komma och titta och även vara med på festen efteråt. Vi har haft lite förkylningar i ensemblen och förra måndagen märkte jag att jag blivit hes och hostig. Dagarna gick och halsen blev inte bättre. Så typiskt när man behöver vara frisk i två helger och det skiter sig. Men det gick fint ändå. Fick sänka min låt så jag kunde komma upp på de höga tonerna och i sista numret var jag väldigt nervös att det inte skulle komma ut ett ljud från mig men jag to...

Mitt älskade barn. Här har det varit fullt upp med repetitioner för hela slanten så det har inte blivit att jag skrivit på ett tag. Du har fått varit med på lite rep och skött dig så bra.  Varje dag går jag in på bloggen för att se vad vi gjorde för ett år sedan och inte en enda gång kan jag hålla tårarna tillbaka. Tänk att det gått ett år. Och samtidigt känns allt så nära när jag läser vad jag skrivit. För ett år sedan hade jag ångest för att jag skulle lämna dig på iva, för att jag skulle få komma hem och sova i huset en natt. Samtidigt hade jag en förväntan inom mig, att få se mina vänner stå på scenen och göra det som jag och din pappa oxå skulle ha gjort. Nu ett år senare är det jag som ska stå på scenen.  Igår körde vi genrep. Jag var sjukt nervös för hur allt skulle gå. Jag har ju inte stått på scenen sedan 2013. Undrar om jag fortfarande har det i mig? Innan vi skulle gå på scenen var jag sjukt nervös men efter första numret släppte allt och sedan var det bara att köra...

Abbe. Det är nu ett år sedan jag skrev ut mitt första blogginlägg. Dagen innan hade jag upplevt den dag som för alltid kommer vara den värsta dagen i mitt liv. Du hade kommit, min 600grams bebis, 3 1/2 månad för tidigt. Du var så liten. 570 gram var du nere i den femte dagen i ditt liv. Och det var då läkaren kom med nyheten att du hade dina fyra fel i hjärtat, det hjärta som för övrigt var stort som min tumnagel. Och att det inte fanns något de kunde göra när du var så liten. Att du dessutom var unik, att de inte hade någon statistik att ge oss då detta hjärtfel var otroligt sällsynt för prematurer. Det enda vi kunde göra var att leva på hoppet. Hoppas på dig. Att du skulle orka.  100 mil bort från familj och vänner. Älskade Meja. Din pappa som blev sjuk. Men att kunna få ha dig nära. Sovandes på bröstet. Allt jag viskat. Allt jag sjungit. Jag minns första gången vi fick se kort på hur du såg ut, utan sladdar, cpap och slangar. Hur du såg ut min vän.  Vänskapen mellan föräld...

Albin. Imorgon kommer mormor och hälsar på! Hon ska följa med på rytmik med oss och sedan spendera hela dagen här i krillehöla. Ska bli så mysigt! På kvällen var det tänkt att mamma och pappa skulle gå på det beryktade musikquizet men vi hittar ingen barnvakt så vi får nog strunta i det, om du inte vill med förstås:)  I morgon är en speciell dag. 4 november. För exakt ett år sedan började hela denna karusellen rulla. En vanlig dag med tvätt och inbokat MVC besök som skulle sluta med jobb. Istället slutade det med ultraljud, panik, två sprutor i låret och ambulans till Uppsala. Och gråt. SÅ MYCKET GRÅT! Att du inte mådde bra. Att jag tydligen inte mådde bra. Ovissheten. Modet att fråga om du kommer överleva. Och oron när jag inte fick något definitivt svar. Ja, den där dagen för ett år sedan är verkligen en dag jag aldrig kommer att glömma. Hur senil jag än kommer bli. Och jag trodde av slutet av den dagen, att detta skulle vara den värsta dagen i mitt liv. Det är tur man inte sitte...

Älskade Abbe!  Nu har mamma försökt skrivit på denna bloggen hur många gånger som helst men livet har kommit emellan. Och det är ju fantastiskt på sina sätt. Men det är dumt att det inte sparas, det blir svårt att komma ihåg allt roligt vi gjort. I fredags var vi iallafall hos sjukgymnasten för första gången. Hon var jättesnäll och trevlig. Hon fick lära känna dig och se vad du kunde göra och vad som var svårt.  I bara blöjan la vi dig på en matta och du fick leka och träna på olika saker. Du hade svårt att rulla över på en sida men jag förklarade oxå att du inte var frisk ( du hostade och var snuvig) så du orkade inte till 100% och blev ledsen ibland. Det är en sida du är lite svagare och det syns när du försöker sitta upp. Det är svårt. Men vi ska träna här hemma varje dag och har ett nytt möte om ca 3 veckor. Tänk, då har du fyllt 1 år. Helt otroligt.  Jag vet inte om gympan gav dig inspiration för på kvällen vände du dig åt båda hållen, du är så duktig.  I alla f...

I morse när jag hade fått i dig välling somnade du på mitt bröst. Då låg jag och mindes tillbaka. Tillbaka till dagarna på sjukhuset som då var vårt hem.  Det händer något i kroppen när jag får känna hur din kropp blir tyngre, andetagen djupare och värmen strömmar från din kropp rakt in i mitt hjärta. Och precis så var det på sjukhuset. Dagarna bestod i att ha dig på bröstet. Och hur jobbigt det än var med alla slangar och hela denna ovissheten för hur sagan skulle sluta, så var det så fridfullt att sitta där med dig i timmar. Somna med dig på mitt bröst och veta att just det här som du ger mig nu, det mår du också bra av. Jag önskade att jag hade kunnat stängt av den där hunger och toa-klockan så jag slapp lägga ner dig i kuvösen igen. För varje gång jag blev tvungen att gå ifrån dig kände jag mig verkligen halv. Och skuldfylld.  Det låter konstigt men i morse när jag låg där, längtade jag lite tillbaka till sjukhuset, och tro mig, absolut inte för anledningen till varför vi ...