Kärlek kom och kom!

Hujedamej vad längesen det var jag skrev här. Det har varit mycket med livet men också motivationsfattigt. Vet inte riktigt vad det beror på.. Men nu var det så dags!

Vi har varit på Astrid Lindgrens Värld ännu en gång. Det var trevligt men helgen gick på tok för fort. Svårt att hinna med allt och svårt att få tid till att bara njuta av sällskapet. Än en gång får jag känslan av att jag skulle älska att ha det som jobb. Spela barnteater skriven av den bästa av de bästa- hur fantastiskt vore inte det? 

Abbe har fått förskole-plats på den förskola vi hade som första val. Det kändes otroligt bra! Samtidigt är det SKITLÄSKIGT. Tänk att jag varit vid din sida sedan du kom. Efter all vab har jag varit mammaledig i över ett år och nu snart är det dags att lämna över dig. Det kommer bli jättebra för dig. Du kommer få kompisar och utvecklas enormt. Det får jag fokusera på, det som är bäst för dig. Men oj vad det kommer kännas konstigt. 

Det är även dags för mig att jobba mina sista månader på mitt jobb. Det känns också ganska konstigt. Och faktiskt är jag aningen rädd. Jag har inte jobbat på snart två år och har dessutom under tiden gått igenom mitt livs trauma. Så frågan är om denna hjärna fortfarande är i bruk. De kommer få lära upp mig igen för att fyra månader senare se mig gå. Ett kapitel slut och ett nytt tar vid. Det känns lite sorgligt att ta farväl av en trygg plats och tidigare har jag känt att det varit spännande att se vart jag nu är påväg.

Men nu har jag träffat min jobbcoach och alla dessa frågeställningar man ska ta och analyseringar om vilka goda egenskaper jag har, det har nästan gjort mig lite deprimerad. Jag förminskar lätt mig själv och går in i tankar som: Vad har egentligen jag att erbjuda? Jäkla jantelag! 

Det står dessutom still med bokplaner och föreställningsplaner just nu. Finns ingen tid. Men i princip varje kväll när jag ligger och väntar på att sömnen ska ta vid så kommer nya ideer för föreställningen. Jag är taggad men skriver inte ner något. Jag behöver någon som varit med på vår resa och som kan rycka mig i kragen och säga: det här tycker jag du ska ha med. Ge mig ideer. 

Det vore så otroligt sorgligt om allt bara faller i glömska i brist på tid och dåligt självförtroende. I morgon är en annan dag och kanske jag plockar upp mitt mod igen. För när det kommer till kritan är det mig allt hänger på. Jag kan inte kasta över det på någon annan. 

Det är också en sak jag funderar över. Att jag ska fatta beslut gällande mig själv. Vad ska jag göra efter uppsägningstiden? Plugga upp matten på komvux så jag kan utbilda mig... Till vaddå? Så många val som ska handla om mig. När allt jag gjort senaste åren är att bry mig om någon annan. Om min älskade kämpe som nu blivit så stor att han ska börja förskola. Är detta verkligen sant? Hur gick tiden så fort? 

Usch här har jag inte skrivit på länge och så blir mitt inlägg aningen mediokert. Men så får det vara. Jag är otroligt glad att sommaren är här, din pappa snart har semester, att vi umgås med våra nära och kära, att Meja har sommarlov och att du alldeles snart går och springer själv. Idag har du vid flera tillfällen tagit några steg själv även fast du tycker det är läskigt. Förra veckan tog du och jag vår första promenad till Ica nära. Du gick nästan hela vägen fram och tillbaka med din hand i min. Min pojke som blivit så stor❤️ 

Tusen tack för idag mormor och morfar Hans, kusinerna och alla teatervänner!