Hjärtat slår upp sin dörr

Min älskade lilla människa!

Igår "skulle" du ha fyllt 5 månader.

Tänk vad tiden gått fort. Och ändå så långsamt på nåt vis.

I måndags var du på stadsbondgården för första gången.

Du tyckte att grisarna var väldigt underliga djur. Mamma passade på att bli barn på nytt, hoppade i hö med meja och åkte rutchkana.

Vi gick förbi Österviks kapell och funderade på vart ditt dop ska hållas.

För döpas, det ska du. Det bestämdes i ambulansen till Uppsala den 4 november.

I söndags var vi andra och såg sommarteatern Rasmus på Luffen ute vid Picasso. Du fick stanna hemma med din älskade farmor. Teatern var jättebra! Och den här lille grabben som spelade Rasmus, så himla bra och söt! Samspelet mellan "Rasmus" och "paradis-Oscar" var hur bra som helst. Mamma grät i vanlig ordning vid applådtacket. Detta med teater alltså. Det får verkligen fart på mina känslor.

Dina kusiner, din moster, mormor, morfar och morfar Hans skulle egentligen komma men de hade blivit sjuka så de fick stanna hemma.

Nu börjar vi verkligen se vad du är för en liten krabat där bakom allt ditt ont.

För var dag som går får vi en gladare gosse. Din pung har börjat se normal ut, inte alls svullen eller blå.

Idag kommer farmor in igen för att ta hand om dig. Vi ska åka med Meja till Gustavsvik. Hon fick ju fri entré när hon och jag var på Barnmässan och har pratat om det sedan dess.

Ska försöka börja planera lite dop framöver här oxå. Det ska bli väldigt kul!

Nej nu blir det att hitta damma av den gamla bikinin och börja packa. Så ses vi framåt kvällen älskade Abbe-bus!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. Tisdagen den 4 november förändrades allt. Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu. Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit. Jag startar tomt. Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni? Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn. Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd. Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar? Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Läs mer

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe. Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann. Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm. Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv. Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen förs...

Läs mer

600 gram kärlek

Leta i den här bloggen