Hjärtat slår upp sin dörr

Min älskade lilla människa!

Igår "skulle" du ha fyllt 5 månader.

Tänk vad tiden gått fort. Och ändå så långsamt på nåt vis.

I måndags var du på stadsbondgården för första gången.

Du tyckte att grisarna var väldigt underliga djur. Mamma passade på att bli barn på nytt, hoppade i hö med meja och åkte rutchkana.

Vi gick förbi Österviks kapell och funderade på vart ditt dop ska hållas.

För döpas, det ska du. Det bestämdes i ambulansen till Uppsala den 4 november.

I söndags var vi andra och såg sommarteatern Rasmus på Luffen ute vid Picasso. Du fick stanna hemma med din älskade farmor. Teatern var jättebra! Och den här lille grabben som spelade Rasmus, så himla bra och söt! Samspelet mellan "Rasmus" och "paradis-Oscar" var hur bra som helst. Mamma grät i vanlig ordning vid applådtacket. Detta med teater alltså. Det får verkligen fart på mina känslor.

Dina kusiner, din moster, mormor, morfar och morfar Hans skulle egentligen komma men de hade blivit sjuka så de fick stanna hemma.

Nu börjar vi verkligen se vad du är för en liten krabat där bakom allt ditt ont.

För var dag som går får vi en gladare gosse. Din pung har börjat se normal ut, inte alls svullen eller blå.

Idag kommer farmor in igen för att ta hand om dig. Vi ska åka med Meja till Gustavsvik. Hon fick ju fri entré när hon och jag var på Barnmässan och har pratat om det sedan dess.

Ska försöka börja planera lite dop framöver här oxå. Det ska bli väldigt kul!

Nej nu blir det att hitta damma av den gamla bikinin och börja packa. Så ses vi framåt kvällen älskade Abbe-bus!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. Tisdagen den 4 november förändrades allt. Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Läs mer

Ack Värmeland du sköna

Då var denna dag till ända. En sak jag kan tänka mig är svårt att förstå för er som inte har haft barn på neo är att dagen består av ett enda stort schema. Jag förstår om det låter konstigt. Vad finns mer att göra än att titta till sitt barn? Nu är ju mitt fall lite annorlunda eftersom jag har min sambo på MAVA så det är ju ännu ett till ställe jag vill vara på. Men om jag backar några dagar tills innan Anders hamnade på MAVA: 8.00 går upp och gör sig i ordning 8.30 upp en våning & pumpar bröstmjölk 9.00 träffar lillen och lyssnar till ronden. 10.00 Upp en våning till och kollar blodtrycket 10.30 går ner och äter frukost 11.00 går upp och pumpar bröst 11.20 förbereder känguru 11.40-14.40 sitter hud mot hud 14.40 byter blöja och bäddar rent 15.00 pumpar bröst 15.15 går ner och lagar/ äter lunch 16.00 går upp igen till killen och pappa sitter känguru ( jag kollar på) 18.00 pumpa bröst ( här finns möjlighet till handling, gråtande sammanbrott eller sitta och prata med...

Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son. Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av. Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...

Läs mer

600 gram kärlek

Leta i den här bloggen